Aftonbladet – 24 oktober 1865, sida 2

hennes piga lemnade rummet och han blef ensam med Beatrice. De skulle ha varit mer än dödliga, om de åtminstone icke hade smakat på den restande dryck, som mr Gervoise hade ställt framför dem. Gilbert reste sig upp och intog mrs Gervoises lediga plats, och Beatrice, som satt vid hans sida, lade sitt hufvud på hansaxel och gret och snyfiade, som om hennes hjerta velat brista. Men denna ström aftårar, som framkallades af glädjen öfver deras möte och det bittra i deras öde, varade icke länge. Hon skakade bort den tunga daggen från kinden och log; men djup och sorgsen var den blick, som Gilbert, 1 det han lutade sig ned mot henne, fäste på hennes uppåtvända ansigte. tBeatrice, sade han, vi borde aldrig ha återsett hvarandra — det är för hårdt att åter skiljas.4 Så lät oss inte skiljas, utbrast Beatrice häftigt; hvarför lemnade du mig någonsin, Gilbert? Den förebrående blick Gilbert gaf henne var vältalig och full al sorg. Beatrice kände ett stygn i sitt hjerta och sänkte ögonlocken. Förlåt migX, sade hon nästan ödmjukt. Jag har ingenting att förlitat, svarade Gilbert sorgset. SJug är tyvärr icke någon filosof, kära Beatrice. Det finnes dagar och timmar, då jag längtar efter lyckan och dig med en omättlig längtan. Då synes mig det hårda öde, som ätskiljer oss, tungt att bära. Men när allt kommer omkrivg är ju den rena lyckan lika litet samman af kärleken som af lifvet. Vi tråna efter den, och huru ifrigt och förgäfves, men, som sagdt, det är inte det förnämsta. Summan af körlekek är att älska, öch de söm söka