Aftonbladet – 24 oktober 1865, sida 2

mastadd på det gamla Carnoosie, der en hvar tycks spionera på mig. Jag önskar att vi kunde komma bort till något annat ställe, Beatrice. Beatriee tänkte: Han kommer inte; men platsen är inte stor, så att vi inte kunna undgå att träffss. Det skall bli ett ljuft qval, en bitter glädje.? Hon säg på det djupa, mörkblå hafvet och på den klara himmelen, som var öfversådd med stjernor. Hon kände sig i detta ögonblick höjd öfver lifvet, öfver dess sorger och bekymmer. Det tycktes henne lätt att lida och uthärda; lifvet var ju så kort, evigheten så fullkomlig och välsignelserik. Djupt nere i dalen vid den lilla floden stod en röd tegelstensbyggnad, från hvilken den blå röken hvirflade upp mellan de gröna träden. Det var hans; hon var viss derom; i denna ringa och trånga boning, som var mycket simplare än hennes skogvaktares, lefde, arbetade och sträfvade han utan hopp. Ack om hon finge lefva der lycklig och fri hos sin mor och den dyre, älskade Gilbert! Hvad betyda aningar? Hvad är det för ett språk som talar så tydligt till hjertat och berättar det att denna välsignelse aldrig skall komma dig till del, denna lycka aldrig bli din — de finnas icke till och kunna icke finnas till för dig! Någontiog sådant talade till Beatrice, då hon såg uti den tilltagande skymningen. Ja, hon kände det, lyckan varicke bestämd för henne. Hon var ung och rik; hon hade en got helsa, ett gladt, hoppfullt lynne och allt möjligt som i folks ögon endast kunde medföra lycka och sällhet, och likväl var hon en fånge och kunde aldrig hoppas på frihet. Så länge hennes mor lefde skulle hon aldrig bli fri. . Hvad är det, Beatrice ?7