Aftonbladet – 23 oktober 1865, sida 3

va den vid lörra TIKSQaRCH ULLOLEUE OM 0 Ir sta helsning till det högvördiga ståndet, var jag q nästan viss att jag icke oftare skulle vara dess talman, hvilket jag ock till ståndet yttrade. Jag ; hade kanske gjort bättre och klokare om jag li vidblifvit denna mening och låtit mina år afhålla mig från att nu här infinna mig. Jag har låtit, känslan af min pligt, att så länge den himmel-l, e Fadren ännu lät mig behålla någon kraft, an, vända densamma i mitt embete, liksom mitt in-, tresse för presteståndets angelägenheter förmått , mig att än en gång här fatta klubban. Må det, icke hafva skett till stor skada för en god sak!, Och må den gamle för sin dristighet och för, sina brister hafva att påräkna något öfverseende af ett stånd, till hvilket han redan förut står il, ( Å s 1 6 J Jj j stora förbindelser. . Härmed förklarar jag presteståndets förhandingar för denna riksdag öppnade och jag nedkallar öfver dem Guds rika nåd och välsignelse. . Borgareständets talman, hr Schwan, höll till detta stånd följande tal: Herr vice talman, mine herrar! Stort och ansvarsfullt är det höga förtroende, som H. M. konungen inåder behagat mig lemna, att för andra gången såsom talman deltaga i edra sfverläggningar Jag skulle tvekat att detta höga förtroende emottaga, om jag icke egt vissheten att bland eder, mine hrr, åter möta några vänner och många gamla bekanta och att vid min sida återfinna hr vice talmannen, på hvars vänskap och hjelp jag vet mig under alla omständighe ter kunna räkna. Med god och fast vilja att så, som grundlag och samvete bjuda, söka fullgöra mina åligganden, hoppas jag att våra arbeten skola lugnt och fredligt fortgå till vår och allmän båtnad. Dagens vigtigaste fråga måste finna en lösning. värdig den tid vi lefva uti. Dess behandling är1 vifven inom detta stånd. Med tillförsigt antager: ag, att det är för sista gången som Lorgarestån1 let samlas på detta rum. Det ökade inflytande, , borgareståndet vunnit från riksdag till riksdag, . må ej tillskrifvas annat än den frihet, som lem: 1 hats åt samhällets alla klasser, att här vinna in-i äde. Detta är talande för representationsom-Å bildning. Tillkommen till följd afen kongl. pro1 position, genomförd under det landet är i starkt 1 ramåtskridande och åtnjuter det djupaste lugn, t )lifver det en af dessa stora tilldragelser, hvilas motstycke förflutna tiders historia ej vet att lats på bänken. Uti våra stora financiella fråsor hade jag trohgen kommit att tillhöra minoteten. Staten och den enskilda företagsamheen hafva äflats om, hvilken som först på krediens slippriga kapplöpningsbana skulle hinna må4 et. som varit den största skuldsättning. Ingen-t ing hafva vi att i detta afseende förebrå hvarndra. Vi dela samma öde, som drabbat bålel. törre och rikare länder, hvilka på en gång föreagit sig allt för stora jernvägsbyggnader m. m. På industriens alla vägar har landet gjort stora ramsteg. Fast egendom och arbetet hafva månglubblats i värde. Detta välstånd, om man så ill kalla det, är dock icke uppkommet genom n besparad penning, utan genom starkt anlix ande af den utlädnska krediten. Attdensamma i ir för starkt anlitad, bevisas bäst af våra papvers städse sjunkande notering på den utländska vennigmarknaden. Hvem af oss påminner sig ej de så kallade yckliga krigsåren, då, bland annat, bankens mealliska valuta hade stigit till ett belopp, som de ljerfvaste förhoppningar aldrig kunnat ana. Följ len blef, alt fastigheten fick ett spekulationsvärde, ångt utöfver det värde, som är den fasta egen-. lomens naturliga, nemligen dess afkastning. Ena-. handa var förhållandet med arbetet. Dess mer: in dubbla kostnad afkastar på långt när ej dess: numera kanske ringare arbetsprodukt. Dessa så onaturliga förhållanden hafva vi up: pehållit genom en från år till år ökad skuldsättning. Dessa lån blifva oss år från år dyrare; besen härpå blifva eder snart förelagda; kreditens ällor hota att sina ut. Enda utvägen, att åter upphjelpa den sjunkna krediten, är att upphöra med det eviga lånandet och om icke alldeles inställa, dock betydligen minska de större allmänna arbetena. Det är nödvändighetens hårda lag, som tvingar oss att återgå till ett naturligare förhållande. Ingen lag, ingen författning, inga nya lånekällor kunna uppfinnas till godtgörande af hvad en öfverdrifven spekulation förbrutit. Landet har nog med räntor att betala. Genom arbete, flit och sparsamhet godtgöres allt. Dermed gäldas de räntor, hvilka nu hvila så tungt på den skuldsatte; och inom några få år skola bättre tider rikt ersätta ögonblickets försakelse och bekymmer. Här borde jag. och kanske mången af oss, i par rentes sagdt. citera den helige mannens väl bekanta ord: Gör som jag lär, och icke som jag lefver. Rikets ständer ega att uteslutande råda öfver riksgäldskontoret och banken. Mellan båda dessa verk finnes intet samband. Hvad det förra försyndar får den sednare i tidens längd gällda. Beklagansvärd är bådas styrelse, organisation och förvaltning. Ståndsprincipen förer öfverstyrelsen ; den inamovibla byråkratien bildar understyrelsen; i det reglementariska spåras dess fyrdelade ursprung. Riksbanken har medel i sina händer att stäfja det tygellösa utgifvandet af sedlar, grundade på en illusorisk ansvarighet. Riksbankens ställning är försäkrad, hvad dess första och vigtigaste åliggande vidkommer, som är myntvärdets uppehållande. Men denna bankens säkerhet hvilar ytterst på dess rättighet, att i nödens stund stänga utlåningsluckan. Den bekymmersamma ställning, som då skulle inträffa, vågar jag knappast tänka mig. Maånne det icke vore vackrare och nationen värdigare, att ännu i den goda tiden sätta en gräns för den illa kontrollerade sedelfabrikationen? I samma mån privatbanksedlarne ökas, har banken måst öka reseryfonden. Riksbankens sedlar utträngas allt mer och mer ur den allmänna rörelsen. De utländska lånen oaktadt har den metalliska valutan icke vunnitnågon tillökning. Mina herrar! Hvad I än gån att besluta an gående banken altning, så lemnen åt blifvande iullmäktige fria händer. Det är mitt uppriktigaste och välmenta råd, som endast afser landets och det allmännas väl. Jag beskylles attse allting i svart; — nåväl, jag erkänner mig hysa föga tilllit till det sken, som lånas af det i pipan nedbrunna ljuset. Den fria räntan skall väl i tidernas längd frambringa goda resultater. Men för den, som behöfver penningar mot realsäkerheter i inteckning, är Je en svår strid att utkämpa med alla ära bankinrättningar, hvilka äflas om att rycka till s omtala. : Oförbehållsamt erkänner jag mig sakna min1l j K ) penningar på alla tänkbara vilkor. Närmgsfrihetens första tillämpning har varit förenad med stora svårigheter, synnerligen för de handtverksidkande. Näringsfrileten måste vid denna riksdag äfven tillämpas på bränvinslagstiftningen. Denna lider af ett förmyndareskap, som i hög grad försvårar täflan med den utländ ska importen. Billighet och rättvisa påkalla en genomgripande förändring. Minnet af edra företrädare, minnet af allt stort och ädelt de här hafva beslutit blifve eder ledstjerna! Måtte lycka och väsignelse kröna vårt arbete, och den allsmäktiges skyddande hand städse vara oss när; Gud bevare konung och fosterland! Talet besvarades af hr Muren med dessa ord: Hr talman, högtärade borgarestånd! Den ställning, som af K. M:t blifvit mig anvisad, jemte gammal sed lemna mig förmånen att få framföra borgareståndets uppriktiga, varma tacksägelse för hr talmannens oss egnade välkomsthelsning. Borgareståndet mottager denna helsning under