Aftonbladet – 23 oktober 1865, sida 3

aula HenUlciliRts PVCMINVANUTe RIHSDAGEN. Talmännens helsningstal. Vi meddela här nedan de yttranden, med hvilka de valda ståndens talmön helsat sina respektive stånd: rkebiskopen yttrade till presteståndet: Högvördiga stånd, högtärade bröder! Den gamle talmannen helsar eder åter välkomna till arbeten, till allvarliga arbeten på detta rum. Allvarligt arbete tillhör hvarje riksdag. Ett mera allvarlist har af ingen varit kräfdt än af den nu började. Må det allvarliga arbetet tillika blifva ett arbete i kärlek. Knappt någonsin har, beträffande åtskilliga hufvudfrågor, en större motsättning i åsigter och meningar egt rum, än i det närvarande stadiet af våra inre angelägenheters utveckling. En sådan motsättning åstadkommer lätt i sinnena en bitterhet, som hvarken för sakernas rätta behandling eller för de behandlande sjelfva är god. För det mesta känner väl hvar och en med sig sjelf — åtminstone är det en känsla, som jag icke hos mig n förneka, att sinne och hjerta i viss mån afndas från den, som för vigtiga mål beträder: andra vägar än dem, som vi anse för de rätta och goda. Må vi vara på vår vakt först och rämst mot söndringen sjelf, hvilken kanske icke litid i sjelfva verket är så betydlig, som vi i vår kortsynta sjelfviskhet föreställa oss den vara. ch sedan och framförallt deremot, att vi af den åta vår besinning, vårt lugn, och den aktning ch tillgifvenhet vi äro äfven våra motståndare skyldiga, förjagas. Härmed vill jag icke hafva agt, att vi ock skola låta vår värma, vår ifver. rt oförtrutna sträfvande på den väg. som vi för oss efter noggrannt öfvervägande hafva utvalt, försvinna. Tvärtom. Den varme riksdagsmannen är gemenligen en god riksdagsman, då. deremot den af hetta och ofördragsamhet hän. förde lätt blifver den goda sak till förderf, för hvilken han måhända arbetar. Och såsom det för oss är godt att arbeta med värma och oförtrutenhet, men utan ovänlighet mot personer, så är det ock godt att arbeta utan menniskofruktan och utan snålhet efter menniskopris. Att den förra alltid och i alla hänseenden är orätt, få vi icke säga. En viss menniskofruktan befinner sig i nära förvandtskap med den menniskoaktning. som vi måste anse vara vårt åliggande. Hafva vi intet undseende för menniskor, ingen farhåga för deras förnärmande, så är det illa beskaffad: med aktningen för menniskorna. Ett trots mot menniskor och det menskhga blifver lätt ett trots mot Gud och det gudomliga. Med båda dessa slag af trots är vår tid icke alldeles obekant. Hvem kan deröfver glädja sig? Men lika litet är den menniskofruktan att värdera, som för menniskorna låter Gud fara, som blott afser menniskor och deras vilja, som låter örat vara öppet endast för de röster, de önskningar, de fordringar, som dagen uttalar, men deremot tilltäpper örat för högre fordringar, för rättens bud, för en allmännare, om ock någon aflägsnare nyttas kraf. Och är denna menniskofruktan farlig. så ligger icke mindre farlighet i det undseende för tadel, i det fikande efter beröm, som också i våra dagar med mycken styrka låter förnimma sig. Man är temligen ense derom, att det högljudda och ilskna tadlet ofta är illa underrättadt och ett mycket obefogadt. Och dock rädes man för detsamma och gifver det derigenom styrka och fart. Likaledes är man ense derom, att dagsberömmet ofta ymnigast tillfaller stor obetydlighet; men det oaktadt håller man dermed med stor förnöjelse till godo, ja! man hungrar och törstar derefter. En sådan hunger och törst är icke nyttig för det arbete, man har sig förelagdt, och den verkar ej hos berömmets eller tadlets utdelare större verksamhet eller en mera samvetsgrann rättvisa. Det nu sagda gäller en hvar, som har att handlägga allmänna ärenden, och särskildt gäller det dem, som hafva att handlägga den nu öppnade riksdagens ärenden. Föross prester äro ännu något annat att betänka. Icke utan anledning bekymrar det mången, att presten är mycket tillbakasatt af den närvarande tiden, att han för mången är en öfverflödig medlem af samhället, att man gerna, der man kan, vill vara honom qvitt, att derföre också antalet af dem, som önska att få tillhöra ståndet, alltjemt förminskas. I anledning häraf möter oss mången med den anmärkningen, att skulden till detta bekymmersamma förhållande är vår egen, att vi för litet räta oss efter tidens kraf, att vi hafva för ringa andel i tidens bildning, som skall vara utom: ordentligt stor, och för litet låta oss regeras al tidens så kallade anda, som skall vara öfvermåttan förträfflig. Hvem vill förneka prestens delaktighet i det onda, hvaraf samhället lider? Hvem kan fritaga sig sjelf från skuld till detta onda. Denna skuld torde dock väl ligga inågot annat äni brist på likställighet med den tid hvari vi lefva. En sådan likställighet lärdes oss icke af Honom, som vi bekänna för vår mästare. Då Han kallade våra föregångare och oss för jor den salt, så menade Han något annat, än att v i alla stycken skulle vara alldeles lika med der jord, för hvilken vi skulle vara ett salt. Kunn: vi icke på annat sätt än genom en obetingad oc oinskränkt eftergifvenhet för vår samtid försäkr oss om tillvaro och aktning, så är det bättre at vara utan både den ena och den andra. För vår till varo behöfva vi icke vara mycket bekymrade. Ka tiden vara oss förutan, nog kunna vi vara tide förutan. Hvad mera om några individer, ja on en hel klass af individer dervid kommer i sto timlig förlägenhet. Denna förlägenhets timma blifva ej många eller långa; de skola af bättr tider efterträdas. Och hvad aktningen beträffar så vinnes den säkrare och bättre derigenom at lyssna till Honom, som är alla tiders herre oc! mästare, och efter Hans ord utföra vårt kall, ä Isålunda att vi blindt hylla en tid, som är frå Honom affällig. Alltså må vi icke för mycket sörja öfver de ställning i tiden, med hvilken man hotar oss men deremot se till att vi redligt och troget fö rätta den Herres tjenst, för hvilken alla jorden herrar snart eller sent skola sig böja. Ehuru vi vid detta riksmötes början icke sakn anledningar till bekymmer, böra vi icke blund för det myckna ljufliga och hugnande, som äl! ven här är oss förunnadt. Till detta räknarja särskildt samarbetet med goda vänner och brt der. Sverges prestestånd har alltid utgjort el broderskap. Må det äfven under nu ingangn riksmöte utgöra ett sådant! Må hvar och e af oss känna Njufligheten af att vara omgifve a af bröder! I för första gången samlad he . Af aga sama ARleå nå för: