Aftonbladet – 21 oktober 1865, sida 3

smorde konungen? bör väl nu ej vilseleda någon, ehuru den länge bidragit att törvränga hela uppfattningen. Knappast nägot teologiskt ämne har ge. nom falska förutsättningar blivit så snedvridet som messianismen. Frägan är rikbaltig, tyvärr alltför rikhaltig iör kortare behandling. Vi skola sock i det följunde söka lemna åtminstone en ledtråd för rätta väsen genom de ännu vigtigare tidsperioderna. — Nytt arbete af biskop Colenso. Från London skrifves: Den bekante biskopen i Natal har nu hos Longmans utgifvit femte delen af sitt stora verk om Mose böcker. Det är den vidlyftigaste af alla, 686 sidor stark, med inberäkning af det långa polemiska företalet, och skärpan i hans kritik är ännu högre stegrad. Den delen af Mose första bok, som man brukar kalla den clohistiska, förlägger han till Sauls sta regeringstid, och anser troligt, att Samnel är dess författare; den jehovistiska delen anser han ha tillkommit i Davids och Salomos tider (1060—1010); och femte Mose bok i Jeremias tid (641—624). Namnet Jehova eller Jave behandlas i en lång undersökning och ställes i förbindelse med Jao, Syro-Feniciernas solgud. Colenso, som nu stämt metropoliten i Cap-kolonien i rekonventionsväg, har ett starkt parti för sig iengelska litteraturbladen. — De engelska blåstrumpornas sedlighet. Det engelska litteraturbladet Atheneum tager af en nyligen af mistress Edwards utgifven roman: Miss Forrester sig anledning hålla en föreläsning, hvari damerna af pennan temligen illa medfaras. Det finns ett lågt tillstånd af sedli helsa, säger Englands förnämsta litteraturtidning, ur hvilket specifika laster hastigt utveckla sig. Vår tids romanförfattarinnor göra med få undantag sitt bästa att frambringa detta tillstånd. Kanske finns det i deras böcker icke en enda scen eller handling, som öfverskrider den traditionella anständighetens gränser, men hvarje ädelt och heroiskt element saknas helt och hållet. I dessa romaner framställes en förfärlig massa uselhet och lumpenhet icke såsom ett ondt, som man måste hata och protestera emot, utan som man uppfattar med lugn och kall likgiltighet, liksom om det icke längre funnes någon skilnad mellan rätt och orätt. Sådana böckers låga sedliga ståndpunkt återverkar på läsaren, törslöar hans omdöme och förmörkar hans sam: vetes inre ljus. Det ideala tyckes vara utdödt i de nya romanerna och ha lemnat plats för en allt genomträngande förstucken sinnlighet. I beskrifningen af personer och deras egenskaper, af scener och händelser söker man genom antydningar och omskrifningar. hvilka icke nämna någonting vid dess rätta namn, framkalla rörelser och sensationer. Vid luxuriösa omgifningar, vid klädsel och rummens utstyrsel uppehåller man sig länge och med noggrannhet, vid hvarje vändning framhålles ett personligt behag, en vacker åtbörd, på samma gång som färgen på ett förhänge i bakgrunden eller vecken på en kappa måste tjena till att mildra nedrigheten i en hand ling eller ett ord. Gyllne hår har blifvit så vanligt i den moderna fruntimmersromanen, som om ett nytt guldfält blifvit upptäckt och bearbetadt. Det omtalas vid alla tillfällen och måste lika ofta vara med som fordom själen, som framblickar ur ögonen?. Gyllne hår uppväcker kärlek, af. vänder olycka och försonar alla möjliga synder. Om en gyllne fläta. på hvilken solstrålarne spela, löser upp sig i ett moment af den yttersta uselhet, så är detta en mildrande omständighet, eller åtminstone fläktas det omkring med flätan, för att besticka läsarens omdöme. Det eviga pladdret om ?gyllne lockar och om gult hår, glänsande som silke?, kan nästan göra den vackra färgen förhatlig för oss. Hellre skulle vi höra talas om silfvergrått hår, under hvilket måhända någon visdom eller åtminstone ett anspråkslöst förråd af sundt förstånd kunde vara till finnan(es.