Aftonbladet – 21 oktober 1865, sida 3

Å j ) I ) ad höja hans efterkommande. Hit hörer ätven Jobs ok, der ?Guds tjenare Job? visar flera reminiscenser ur Devtero-Jesaja, enligt den förut i Aftonbladet anmälda skriften af Seinecke: Der Grundgedanke des Buches Job. Ur hela dessa yngre profeters tankekreis är Davids-ättlingen, Messias, försvunnen. Der någon gång Davids slägt förekommer, sker det i förbund med det zadokitiska prestadömet. Der den gudomliga sta profeterna, det messianska rikets personliga furste. Der en förelöpare entydes, är det ej en förelöpare för Messias, utan för den till dom framträdande Jehova. Gnds tjenare dogmatiken hos rabbiner och kristne tyda honom, Messias, utan bilden af det under prestväldet suckende folket. Hesekiel är Davidssonens siste profet. Tanken på en personlig Messias är och blir försvunnen, om än ett messianskt tidehvarf väntas för judafolkets upphöjelse. En lucka inträder nu ock i den heliga litteraturen, som blott fylles af apokalypiiska och apokryfiska skrifter. Zadokiterna, som sednare kallades sad: duceer, blefvo, ehuru mångfaldigt htale, i besittning af makten ända till makkabe erna Restauratorn Esra var s elf zadokit. De skapande krafterna i folklifvet som litteraturen hade utsirat. Det varen prosaisk tid, egnad åt samling och inre organisation. Framtidsdrömmarne trädde undan för praktiska sträfvanden. Den fornjudiska horisonten hade vidgats genom beröring med de stora verldsfolken. Medvetandet om ett historiskt verldssammanhang dagades och den naiva tron på judaismen blef mera komplicerad. Tron på Jehova fortlefde, men un der allt sorgligare erfarenheter, och den fromma tron på afgörande slag förkrympte med kännedomen om de stora verldsrikena. Svalget mellan samtiden och den förestäende herrligheten kunde ej mer fyllas med den profetiska ingifvelsens sjelfständiga drift, hvilken för öfrigt var slocknad och illa ersattes af en fantastisk ansträngning, mödosamt tankearbete och beräknande reflexion. makkabeernas resning mot de grekissa selevcidernas försök att qvälva judaismen och gaf folkandan en ny sporre, nya förhoppningar, en konstlad efterbildning af den gamla profetian. Denna hade gett den allmänna ramen för framtidsloppet. Men framställningen visar nu den ötverlastade sym bolik, det förvirrade hopande af motiver, hvilket utmärker reflexionens skapelser. Kaldeiska talsymboliken lemnade här en välkommen tjenst. Det är den första otympliga lifsyttringen af den anade sanningen, att det tinns logik och sammanhang i verlds historien. Blicken sväfvar ej blott till tingens slut, utan ock till deras begynnelse, öfver forntid och framtid, öfver judendom och hedendom. Här borde väl Messiastron framstå, om den ännu hade lif. Låtom oss se! Daniels profetia öppnar denna apokalyptiska litteratur och blir dess mönster. Hans syner ha afseende på judarnes förföljelser under Antiochus Epiphanes år 167 före Kristus. Med rätta säger Colani: ?Detta är en af den nyare vetenskapens mest tiltförlitliga upptäckter?. Det erkännves äfven af en så konfessionel teolog som Kahnis. Tre syner beröra vårt ämne. Nebukadnezar ser en bild med guldhufvud, silfverbröst, kopparbuk, jernben o. s. v. krossas af en sten. Det betecknar de fyra verldsrikena, som Gud störtar, för att upprätta lett evigt rike åt judafolket. Ingen Messias nämnes. Men omisskänligt är inflytandet af den persiska myten om Jesiosch, Ormuzds förelöpare, som föregås af fyra rikeu, ett af guld, ett af sillver o. s. Vv, En annan gång ser Daniel fyra djur, som beteckna babyloniska, mediska, persiska och grekiska rikena. Det fjerie djuret dödes under en dom af den Gamle (Gud), omgitven af englar. Derpå heter det: Och si. en kom i himlens sky, som en menniskas son, intill den Gamle. Och honom gafs riket, äran och väldet, att alla folk skulle ltjena honom; hans rike är evigt och hans välde har ingen ända?. Hvem är denna menniskoson? Naturligtvis Messias, ropar den ortodoxa tolkningen. Jesus har ju sjelf kallat sig menniskoson och just dermed betecknat sig som Messias. Intet är enklare loch dock intet — godtyckligare. Vi mål, väl först höra författaren sjelt, som identifierar sig med denne Daniel, den skickligaste af alla syntydare; han vet väl sjelf bäst hvem han renar med denna menniskoson. Elter fjerde djurets dödande säger han: Men riket, väldet och makten på hela jorden skall gifvas den högstes heliga folk?. lÄtrven att denne menniskoson nedkommer från himlen, är rent godtycke. Han uppstiger tvärtom på skyarne till att föreställas den Gamle. Domen är för öfrigt ej hvad TI kristna dogmatiken förstår under yttersta I domen, utån just en sådan dom, som vi redan känna från Joel och de äldsta profeTterna, en slutstrid mot hedningarne, här Autiochus Epiphanes, som Gud till judarnes förmån stäcker i segerloppet, och till yttermera visso uträknar profeten dag och stund, så att förtrycket ännu skulle räcka 3!9 är och derpå en 45 dagars strid ge utI slaget. Dessutom fordrar redan synens symmetri, att menniskosonen, liksom de fyre, djuren, är personifikationen af ett verl2srike, hvars utmärkande drag just dermed betecknas, att Idet bredvid djuren (hedningarne) framstår :Ji den ädla menniskogestalten. Det är det judiska riket, som skall komma efter de fyra andra, sträcka sig öfver alla folk och ha ett .Jevigt hestånd. Om ett hulvud för det heliga folket, om Messias, är alls ingen fråga. På Davidssonen tänkte ingen nu. Af Daniels tredje syn blir än tydligare, aristokrati, ej som en monarki. Sedan lidandets mått under Antiochus är fullt, framstår Michael, Israels engel: folket räddas och alla befrias, som ha sitt namn ilifvete 1 t t i att han tänkte sig messianska tiden som en å 8 .ibok. Äfven här föregår en drabbning, der Michael är Guds organ, men tillika nu en domsdagen skildras, saknas, såsom hos deäld-ä nare hos Devtero Jesaja är ej, som den sed-s Detta är skaplynnet af den apokalyptiskat litteratur, som uppdykte samtidigt medl; Lr. verklig dom. Inom Israel skilias de oodal.