Aftonbladet – 20 oktober 1865, sida 3

esomoftast utdelas af fängelsedirektörerna, men å andra sidan måste direktörens i Malmö åtgärd att gifva en siraffånge 60 prygel — således 20 slag mer än enhgt lag kan extrajudicialiter för de grofvaste disciplinfel ådömas en soldat — föranleda till det antagande, att sådana bestraffningar ej äro för styrelsen okända, men att en consensus tacitus uppammat och befordrat detta fängelsedirektörernas maktmissbruk. Det skulle i sanning vara rätt intressant att veta huru det står till med ordningen inom fängelsemurarne, samt om måhända redan en återgång till fordna tiders barbari der börjat utveckla sig. Fordom var det, som hvar man vet, icke ovanligt att fångar af svält, köld och misshandling plågades till döds eller åtminstone förstördes till sin helsa. Det vore verkligen rätt beklagligt om de -menniskovänliga afsigter, som ledt rikets ständer att till fångars vård och underhåll anslå enorma summor, icke burit annan frukt än att kroppslig misshandel fortfarande kan, liksom i fordna tider, ega rum inom fängelserna, efter fängelsedirektörs godtycke, samt ingen gräns finnes för denna misshandel. Väl veta vi att en fängelsedirektör i Kalmar för några år sedan blef af fångvårdsstyrelsen afsatt för grof misshandel å fångar, men denna misshandel var af så upprörande art samt så ofta upprepad, att någon annan åtgärd väl icke gerna var tänkbar. Fängelsetiden är ieke blott en bestraff uing, utan åsyftar hufvudsakligen att hos fången väcka ånger öfver brottet samt förbättring, äfvensom att framkalla aktning för samhällslagarne; men huru skall aktningen för lagen kunna utvecklas på ett ställe, der ingen lag finves? Der godtycket bestämmer straffarten för en förseelse och der det kommer an på en fängelsedirektörs goda eller dåliga lynne för dagen huru svårt en förseelse skall bestraffas. Våra fängelsedirektörer äro i allmänhet ej så qvalificerade, att åt dem kan öfverlåtas rättigheten att extrajudicialiter afdöma äfven svårare kroppsstraff, och den i Malmö timade händelsen, som icke lärer vara enstaka, är derför eg nad att väcka vederbörandes synnerliga uppmärksamhet på den ordning !, som finnes inom fängelserna samt huruvida fängvårdsstyrelsen lemnat fängelsedi. ektörer rättighet ådöma prygel eller de göra det af sjelftagen myndighet. Det kan icke försvaras, att regeringen lagt en så oinskränkt makt i händerna på fångvårdsstyrelsen, att densamma kan, enligt ofvan åberopade korta och knapphävdiga paragraf, utdela till och med de sväraste kroppsstraff, utan att några grunder blifvit avgifna för bestämmandet af den ena eller andra af straffarterna — ja, utan att ens bestämmelser gifvits huru längt styrelsen må kunna utsträcka straffen? Vi nämnde, att styrelsen i afseende å bestämmandet af bestraffningar inom fängelserna är, enligt den k. instruktionen, helt och hållet enväldig; men vi måste häruti göra ett litet undantag, ty instruktionen slutar med att förklara, det ingen må straffas, utan han befinnes vara saker? till förseelse. Detta stadgande, som genom 1849 års instruktion erhållit ny kraft, vittnar antingen om den mest naiva enfald hos författaren, eller den mest inrotade.misstr till ordningen inom fängelserna. Om icke detta stadgande förutsatte, att under straffutdelning esomoftast äfven den saklöse erhölle sin goda portion, vore det ju alldeles öfverflödigt och i hög grad enfaldigt att uppsätta ett särskildt lagstadgande af innehåll, att ingen må straffas, som icke är ?saker?. Då, såsom vi ofvan visat, regeringen försummet att, genom en någorlunda i detalj gående förordning, bestämma de straff, som fånge för grofva disciplinfel kan åläggas, utan helt och hållet öfverlemnat detta åt fångvårdsstyrelsens godtfinnande, hoppas vi att denna lucka i lagstiftningen mätte bli föremål för rikets ständers uppmärksamhet. För närvarande skall fångvårdsstyrelsen vara domstol öfver fånges disciplinfel, men efter hvilka stadgar och grunder dömer denna rätt? Finnes det för denna domaremakt ingen annan lag än godtycket? Intet annat rättesnöre vid straffs ådömande, än styrelsens egen despotiska vilja? Godtycket är en farlig makt i samhället och bör icke en gång finnas inom fängelsemurarne, ty den leder oftast till maktmissbruk, förföljelse och orättvist förtryck. Det är visserligen ej vår mening, att icke en fånge för sina förseelser under strafftiden bör ådömas straff; men dessa skola vara så mycket som möjligt, efter förseelsens grofhet, förut bestämda och icke kunna ad libitum ådömas. En fånge bör icke vara rättslös derför att han brutit mot samhällslagarne. All bestraffnings högsta uppgift är att förbättra, icke att förhärda den bestraffade; men detta sednare inträffar, då en fånge ser att han är öfvergifven af lagen och samhället. Önskligt vore äfven, att det i moraliskt hänseende så förderflica prygelstraffet blefve inom fängelserna betydligt inskränkt. Hvad som yttrats mot dess användande vid krigsmakten, kan äfven i viss mån vara gällande inom fängelserna, och många andra ganska stränga straff finnas, som mot den felaktige kunna användas, och icke, som detta, väcka hämdkänsla och förhärdelse, i stället för ånger och förbättring. Att prygelstraffet ännu qvarstår inom vår armå, sedan de deremot svarande kroppsstraffen för tjufvar och brottslingar blifvit utstrukna ur våra lagar samt till och med husagan afskaffad, är en skriande inkonseqvens, som sätter en vanprydande fläck på vår lagstiftning. Den skadliga inverkan detta straff utPa Qn2E andan iIinam an trumn har så