Aftonbladet – 20 oktober 1865, sida 3

AA ehuru icke köpt, kände hon dock huru ljuf och olycksbringande frestelsen kan göras. Hvad penningar voro för den nödställde doktor Rogerson, hvad ombyte var för hennes mor, det var Gilbert för henne. Hon kunde icke stöta bort den ljufva kalken, men ehuru hon tömde den till botten, ville hon likväl icke sälja sitt samvete till mr Gervoise. Han skickade bort henne föratt hon icke skulle tala. Men han skall få se att jag kan tala innan jag reser, tänkte Beatrice. Hon hörde steg vid biblioteksdörren och utan att vänta på att man knackade, öppnade hon den, och John stod utanför. Denne besynnerlige gamle tjenare från de gamla Carnoosiernas tid, som tyckte om eller smiekrade henne, men som stod mindre under mr Gervoises inflytande, var Betrices gunstling. Han trädde nu in, temligen butter öfver att bli kallad vid en så ovanlig tid; men då hans unga matmor sade: Jag vill göra en promenad i skogen, och du skall följa mig, klarnade hans ansigte; han nickade nu och följde efter henne i en litet mera fredlig sinnesstämning. De gamla Carnoosierna hade varit ett exentriskt slägte; det hade legat en anstrykning af galenskap i deras blod, och för allt som var besynnerligt hade de svärmat. Så föga Beatrice var omtyckt af John, så vann hon dock allt emellanåt hans ynnest genom ett ovanligt beteende, som ingen person af låg härkomst skulle tänkt på. Denna qvällspromenad föl: John synnerligt i smaken. Ingen enda af nutidens sippa och tillgjorda unga damer skulle ha kommit på en sådan tanke. Nej, det var den droppa af Carnoosiernas blod, hvilken fanns hos miss Beatrice, som förmådde henne dertill. (Forts.)