Aftonbladet – 19 oktober 1865, sida 2

laget har genomgått en ganska allvarlig ritik, derunder de invändningar, som blitrit deremot anförda, visat sig öfvermåttan valtlösa, hvaremot dess förtjenster alltmer rädt i dagen. Så har det ock blifvit varmt umfattadt af hela landets upplysta mening, ifven fråu de håll, der man icke brukar plindt svärja på auktoriteten, utan der man noget pröfvar innan man dömer. Att personer kunna finnas, som det oakadt, till följd af inrotade fördomar, ogilla rslaget, antaga vi såsom något ganska naurligt, men vi påräkna dock att desse, om le verkligen inse ohäållbarheten och orimigheten af det närvarande tillståndet, skola skygga tillbaka för det stora ansvaret alt förkasta det förslag som föreligger, äfven om de ej vilja understödja detsamma. De hafva ju alltid utvägen öppen att icke afgifva sitt votum i frågan. Infinna de sig deremot för att omkullkasta förslaget, eller, ännu mer, intrigera de i detta syfte, t. ex. genom den skamliga handeln med adliga fullmakter, då hafva de öppet brutit med den fredliga och lugna utvecklingen och hatva — konservative som de pästå sig vara — ställt sig på revolutionens ground. Det är lätt att förutse åtminstone en följd af ett sådant uppträdande, d. ä. ett nyuppväckt politiskt hat och bitterhet mellan samhällsklasser och personer, tillhörande de olika riktningarne. Det är adelns och presterskapets ledamöter, som skola drabbas tungt deraf. Om de förra tro sig kunna trotsa detsamma, så höfves detta dock ej de sednare. Det låter sig icke fördölja hvad framstående prester längesedan insett och uttalat, att det är presteståndets deltagande i representationen och de ensidiga äsigter ståndet derunder förfäktat, som väsentligen vållat den ufvoghet mot presterskapet, som råder mångenstädes i landet, och i hvilken presterna skåda fiendtlighet mot religionen, under det de borde, med någon sjelfprötning och ödmjukhet, kunna finna anledningar nog på närmare håll. Dessa olyckliga känslor skola ej mildras, utan tilltaga i skärpa, derest presteståndet nu förkastar hvad nationen, dervid understödjande sin regering, ifrigt åtrår. Alt presterskapet inser och behjertar detta förhållande, framgår af flera tecken. Adle män deribland halva talat varnande och fosterländska ord, och deras röst har ej förklingat ohörd, om äfven en och annan prelat eller prelatensiskt sinnad ?Herrans tjenare? bemött och bemöter dem med hånfullt öfvermod. Det är säledes, antager man allmänt, icke från presteståndets sida, som något allvarligt motständ mot det hvilande förslaget är att befara. Men icke heller för adeln kan ett återuppväckt klasshat vara behagligt. Adelus ställning i det sociala har på sednare tider undergäått en stor förändring. Dess medlemmar hafva ingått i alla borgerliga förrättningar och hafva der vunnit både enski:dt och kommunalt förtroende. Städer ha inkallat dem bland sina fullmäktige, landsbygden har inkallat dem i kommunalnämnder och landsting. Många tjenster, hvilka det berott på kommunerna eller borgerliga korporationer att tillsätta, hafva blifvit lemnade åt adelsmän. I det enskilda lifvet har en god och vänlig sammanlefnad egt rut. Männe det är en likgiltig eller underordnad sak för azeln att förlora denna ställning? Och tror man att ingenting är att i denna del vedervåga? lIobillar man sig verkligen, att vi Sofrälse? äro så menlöse, att vi låta en handfull adelsmän sätta sig emot hvad vi, utaf liflig ötvertygelse, betrakta såsom ett vilkor för fäderneslandets välfärd, utan att dervid sätta hårdt emot hårdt? Tror man att vi i längden skola visa undfallenhet för dessa inbillade bördsföreträden, som nu öppna samhällets vigtigaste förrätningar åt mänga personer, hvilka vi finna vara oss i kraft, insigter och duglighet ganska underlägsna? Tror man att den uppstyltade kinesiska förnämheten förmår på minsta vis uppå 0ss imponera, äfven om vi hittills cgnat densamma ett småleende undseende? Vi befara i sanning, att många ledande män inom adelns högre regioner hysa slika illusioner, men det torde då vara skäl atti tid varha dem för en sådan missuppfattning af verkliga förhållandet. Och dessa varningsord innebära allsintet tomt hot. Sådant har varit helt och hållet främmande för den rörelse, som alltifrån den sednaste riksdagen egt rum för befrämjande af det hvilande representationsförslaget. Vi hafva vädjat till adelus högsinthet och ädlare känslor, ty vi hafva trott på dessa egenskapers tillvaro. Men lyckas man öfver tyga 0s3 om att detta varit en illusion, så skola vi ock veta taga oss derför. tillvara i framtiden. Och det lider då intet tvifvel att ju följden blifver hvad vi ofvan antydt. Våra politiska motståndare taga mycken anstöt af det s. k. hotet med en revolution, men de böra dock ej ställa sakerna på den spets, att detta ord icke längre förfärar ens moderationens män. Oeh när de komma på denna sida, då med andra ord hela landet är med om saken, då är den s. k. revolutionen en föga farlig, ja ganska enkel affär. Om den nu försiggångna landtmarskalksutnämningen innebär hvad vi antagit såsom visst, så ligger deri en förhoppning pa en lycklig, för alla olika samhällselementer för; mäånlig lösning af den vigtiga utvecklingsfråga, som nu måste lösas. Dock befinnas äfven, efter hvad vi försport, åtskilliga krafter i verksamhet i motsatt riktning, och det är till dem våra ord äro talade, i fall de kunna nå deras öron. Hvad som dervid i synnerhet upprör den ailmänna rättskänslan är uppköpet af adliga fullmakter, ifändamål acta vwanarinaAaNnaA raNFPacoOnftatinanelfnör.