Aftonbladet – 19 oktober 1865, sida 2

vå OD AUG UUIDaCnliaAb UPPPRGLLAD. Mad kan endast omtala dem. — Ingelbrektsfesten. Om denna fests firande i Westeräs skrifves i Westmanlands Läns Tidning: På aftonen illuminerades rådhuset, elementlarläroverket och slottet, som med sina våningars rika belysning från sin dominerande höjd tog sig särdeles ståtsligt ut iaftonskymningen. Klockan sex upptägade från läroverkets lokal under fanor och musik skarpskyttekåren och skolungdomen, båda kårerna i gevär, till den af marschaller festligt upplysta Wasa-parken, der en stor helcirkel slöts kring Gustaf Wasas stod och fanorna placerades vid hans sidor. Fasterländska sånger uppstämdes af skolungdomen, alternerande med musiknummer, utförda af Westmanlands regementes musikkår. En egendomlig företeelse var, att då de första tonerna hördes, en praktfull meteor flög genom rymden till slottet — en vacker bild af Engelbrekts eget lif, — medan ett vackert norrsken flammade upp öfver horisonten. Ett gripande ögonblick var det ock, att, när Luthers herrliga koral: Vår Gud är oss en väldig borg?, upptogs af musiken, hela den samlade folkmassan föll in i psalmen. Härefter höjde skarpskyttekårens öfverbefälhafvare ett lefve för Engelbrekt Engelbrektssons minne, besvaradt af väldiga hurrarop. Tåget upplöstes derefter och alla skyndade till den festrepresentation, som var af direktör Elffors gafs å teatern, som öfverfylld af högtidsklädda menniskor och der en på en gång glad och allvarlig stämning rådde, Festen inleddes med folksången, hvarefter skådespelet: Engelbrekt och hans dalkarlar? uppfördes. Mellan hvarje tablå utfördes af regementets musikkär fosterländska musiknummer. Efter pjesens slut uppstämdes Heetiners: Låt dina portar upp?, hvarpå hr Österberg, klädd i skarpskytteuniform och omgifven af karpskyttegrupper i gevär, framträdde och framsade följande poem af Nybom: Plats här på scenen! — Engelbrekt, Med mensklighetens Genier slägt, Sitt folk frid-helsar här. Han bär väl ingen kungaskrud — Den drägt han bär, den är af Gud — Och frihetens och ärans bud Till Sverges folk han bär. Vi sutto här på öde strand Och egde knappt ett fosterland ; Hur armt var allt oss då! Vår kung var icke landets far. En halftysk var han, en barbar; Och danska fogden skördar skar Från mark, vi sådde på. Uti de höge herrars råd Det skiftas icke rätt — knappt nåd, Ej röst mer svensken har: På gruset af sitt eget hus, Vid sina strida strömmars brus, I vackra stjernors aftonljus, Han sitter, sorgsen, qvar. Hans qvinnor under oket gå, Hans barn de äro strö och strå, En tek för våg och vind; Han har ej far mer och ej mor, Och ingen syster, ingen bror Och knappt en Gud, hvarpå han tror, — En tår blott på sin kind! Vi lyddes länge, lyddes väl: Finns ej i detta land en själ, Som kan vår nöd förstå; Finns intet svärd som blottas kan, Finns ingen arm, som för det an, Finns ingen svensk, som strida kan Och våld och väld nedslå? Då ljuder genom Svea land Med åskans dån, frän strand till strand: Till vapen, svenske män! Oemotständlig stormen går, Slott, borgar ramla i dess spår; Men ur förödelsen framgår Ett frälsddt folk igen! Det knakade i kungens tron — Att leka med en stolt nation Väl ock sn fara har! Med Engelbrekt och med hans män, Steg Sverges frihet upp igen, Och svensken vet att vårda den — Det bästa han har qvar! Träd fram ibland oss, Engelbrekt! Du riddersman, i folkets drägt, Kom, med din bondehär! Det är din äras dag i dag, Du segrare i hundra slag; Att läsa, kyssa dina drag Ditt ädla folk begär! Här jublar stad, här jublar land! Derute uti festlig brand Ditt Westerås ock står! Ur svenska hjertans djup en sång, Glad och allvarlig på en gång, En folksång, fri och utan tvång, Dig här till möte gär! Härefter uppspelades: Ur svenska hjertans djup?. Ridån gick nu upp och i tonden sägs Engelbrekts vackra apoteos: Svea lagerkransar sin bjelte, Nore knäböjer vid hans fötter, framräckande sin sköld, under det historien upptecknar hans bedrifter; en genius, föreställunde folkets kärlek, räcker honom en krans af immorteller och folket, knäböjande, tackar för befrielsens stora verk. a — Borgerskapets femtio äldste. Fredagen den 3 instundande November förrättas inför Stockholms magistrat val till femtio i stället för den fjerdedel deraf, som då att afgå. De klasser, som då skola välja, äro: