Aftonbladet – 17 oktober 1865, sida 2

Den af åtskilliga tyska adelsmän den 24 September uti Pa!azzo Farnese till f. d. konung Frans II och hans gemål öfverlem nade hedersskänken (er sköld af silfver), bar isynnerhet i England framkallat en mängd bitande anmärkningar. Sä skrifver till exempel Times: ?Den preussiska aristokratien har lika litet som den neapolitanska sin rot i landets känslor och kärlek. Hon är visserligen beklädd med konstitutionella rättigheter, men begagnar dem i rent absolutistisk anda. Hon representerar läran om svärdets välde, i motsats mot lagens och ordniugens styrelse. Konungen af Neapel och hans adel satte allt på detta kort; de riskerade allt och förlorade allt. De preussiska aristokraterna spela alldeles samma spel som det, hvilket ändades så olyekligt för deras negpolitanska bröder. De hysa för nespolitanarnes: olycka ungefär samma känsla som den en sjuk hyser för en annan sjukling, som lider af samma pläga...... ! Afven Morniog Star och Daily Telegraph göra sig lustiga öfver uppträdet i Palazzo Farnese. — Det är märkvärdigt — menar Star — att Frans 1, sedan Neapel, Frankrike och sjelfva Spanien öfvergitvit honom. änvu finner beundrare i den tyska adelns led. Af alla varelser på jorden är den konservativa tyska aristokraten mest efter ein tid. I jemföre!se med honom måste man betrakta den engelske toryn såsom en revolutionär, Ilegitimisten i Fanbourg Saint isermain såsom en djerf nyhetsmakare och den turkiske paschan före tiden för Krimkriget säsom en vild radikal. — Daily Telegraph skonar ?baronerna? lika tet. Deras långsemhet visar sig äfven deruti, att de behött fyra år för att hopsamla pennin garne till silfverskölden. För gt tager tidningen de af Frans II vid Gaötas belöj ring föröfvade bjeltedaterna? från den löjliga sidan. ?Aldrig?, heter det, ?såg man väl något mindre hjeltemodigt än försvaret af Gaöta. Franska flottan hindrade hvarje angrepp från sjösidan, och frän landsidan var fästningen nästan ointaglig. Försedt med en talrik besättniog och starkt befästadt, som Gzöta var, hade cetunder månader kunnat motstå den sardinska hären, om det endast hade varit qvitt den bourbonska familjen. Så länge Cialdinis belägringsarbeten icke voro färdiga, skickade konungen hud öfver hela Puropa och förklarade det vara hans afsigt att dö i sitt sista fäste; drottningen å ein sida kostymerade sig i en militärisk drägt, som klädde henne väl, och studerade attityder såsom jungfrun af Orleans. Men knappast voro batterierna öppnade, och knappast hade den första bomben slogit ned i fästningen, förrän det kungliga modet hastigt fördu: stade och Gaöta öfverlemnades nästan utar svärdssl-g. Vi medgilva gerna, att i detta fall försigtigheten var modets bättre hälft, ty intet mutstånd skulle ha ändrat händelserva sång; men att kalla Gsötas försvar heroiskt, är lika löjligt och osmakligt som att tela om en mans mod, som trotsar en olud dad pistol och springer sin väg så snart motståndaren börjar ladda. Detta veta de precssiska junkrarne alliför väl, men förnodligen är det mindre i. d. konungens krigiska mod än hans enfaldiga politiska tendenser, som eldat dem till dylik entusiasm.? HRORINEDETIADEENG TEA