Aftonbladet – 14 oktober 1865, sida 3

Ni vet då ej?, han svarade med hetta, Att svenska folket skatiar äran högt Och känner lifligt hvad den skyller den, Som spridt förökad glans kring svenska nam net? Ni tänker det behöfdes hvassa ord Att väcka folket opp ur långa dvalan? Nej blott det enkla ordet engång taladt For som en blixt igenom hvarje själ Och tände genast der en helig eld. Hvem först det ordet talat, det betyder Ej mycket, då densamma tanke färdig Ren slumrade i alla svenska bröst. Dä ordet taltes väcktes den till lif, Som gnistan ögonblickligt tänder krutet, Som blixten flammar genom mörka natten. Men ni en främling är, det höres val, Fastän ni talar språket som en infödd; Ni kan ej fatta svenskens ädla sinne, Ni är ej svensk.? Ett smärtsamt styng nu for Igenom bröstet. Upp jag häftigt sprang Och rusade mot den mig bittert skymfat. Men sansen återkom — och drömmen flydde: I flykten tog han med hvad nyss mig tjusat, Och nakna verkligheten dröjde qvar. Som granna bubblen i en färgrik skiftning Afspeglar himmelen med sina stjernor Och blommor, träd, och menniskor och hus, Men brister sönder då hon lindrigt vidrörs, Så sönderbrusto drömmens sköna bilder Och löstes upp och flydde utan spår. Dack drömmen var ej helt försvunnen. Lifligt Jag såg ännu i minnets klara spegel Dess sköna taflor, hörde än de ord, Som talade sig präglat djupt i själen. Då-tänkte jag: du borde teckna opp De friska dragen, medan ännu klart Den sköns bilden dröjer qvar i minnet, Kanhända den försvinner innan kort.