Aftonbladet – 14 oktober 1865, sida 3

Jag derföre ställde fram den enkla frågah: Hvad innehåller denna gyllne inskrift, Som blänker så i solens sken och bländar, att jag den icke tydligt lasa kan? Jag mins den utantill?, han gaf till svar, Och vill den genast ordagrannt upprepa: Åt Sverges Rikes Föreståndare fch svenska foikets höfding, Engelbrekt, Som motigt värnade sitt fosterland För inhemsk tvedrögt, främmande förtryck, Blef denna stod med litlig tacksamhet Åf Sverges kung och svenska folket egnad. Märk väl: af Sverges kung och svenska folket. Det gör den minnesvärden dubbelt skön.? Jag vet ej hvilken lust ait säga mot Mig satte an, men jag gaf uddigt svar: Det svenska folket tycks just icke hastat Att lösa in en gammal hedersskuld, Då det behöfde fyrahundra år Att sådan klar och enkel sak besinna. Hvem har den tanken lyckats väcka opp, Som länge-slumrat stilla i7det tysta?: Den lär väl hafva talat kraftens ord Så högt, att-allas öron måste öppnas. Men sanut dock är, alt bättre sent än aldrig. Om Sverges tolk förgäter tacksamt löna Odödliga förtjenster hos de män, Som offrat sig för fosterlandets ära, Ej deras rykte dör. Ty oförgänvglig Är namnets glans, vär det på häfdens blad Har ristats in af kungens, bjeltens, rådsherrns Och af den lärdes eller konstnärns hand, Ej sällan skrifvet med hans eget hjertlod. Vill Sverge visa tecksambet — nå väl! Dermed det häfdar bäst sin egen ära; Dess söners ära lefver nog ändå, Öm öckså brönsen ickö Hen fötkunnar.?