Aftonbladet – 13 oktober 1865, sida 3

NR Ve Sn OO Sn som detta bhändt i Amerika. Småplock från en Norrlandsresa. Innehåll: Till sjös. — Förr och nu. — Små jemförelser mellan gamla Norrland och Chapman. — Entreen på en norrlandsfarare. — Olika gradmätare för menniskovärde. — Stamträd och timmerskog. — Verkan af ett pronomen. — Brobänken och major Puffo. — Norrländska kusten. — Stugsondet. — Trä, trä, trä. En resa från hufvudstaden sjöledes och en tur derifrån tillbaka till hufvudstaden landvägen erbjuda visserligen icke något rikt stoff för en pikant skildr men nog kan man också på den vägen finna hvarjehanda, lämpligt för annonations boken, såvida man icke har alltför stora anspråk, helst om man anställer små jemförelser mellan förr och nu. För 20 år sedan besörjdes hela ångbåtstrafiken norrut från hufvudstaden af de två ångbåtarne Örnsköld och Norrland. För 20 år tillbaka reste man icke gerna ifrågavarande väg, om man icke var nödd och tvungen, och man betänkte sig ändå två gånger, Synnerligast på sevhösten, innan man gick ombord på gamla Norrland: Man riskerade nemligen der antingen att midt under sin sötaste sömn ramla i golfvet, då de dinglande hängmattorna sattes i sväng ning af minsta sjö, eller ock att låta surra fast sig. som en varubal, vid stolparne i försalongen, när det ranka träskrofvet redlöst tumlade om på det af stormen upprörda Ålandshaf. Nu reser litet hvar, blott för nöjes skull, : gerna. till Norrland med någon af de många präktiga jernfertyg, com besörja kommunikationen på denna led från hutvudstaden. Vi göra så med och fara med Chapman, ett af vår ångbäteflottas bästa fartyg. Fartyget kränger knappt i den starkaste sjö, och hängmattorna äro der aflysta ombord. Rymliga hytter både föroch akter-ut ersätta dessa, och i öfrigt äro vår beqväma tids alla anspråk fyllda. Man har mjuka soffor, klädda med röd schagg, god restauration, Aftonbladet och Allehanda samt pianino i en af aktersalongerna, och om en passsgerore med Chapman icke kan äta ra, sofva godt samt fördrifva tiden temligen angenämt på en resa till Hernösand, så är det åtminstone ej Chapmans fel. Af de 20 flydda åren ha vi för öfrigt lärt oss att tid är pengar?, och vi ligga derföre icke och söla på vägen i veckor, utan ekipera oss endast för åtta dagars tur. Vi embarkera kl. 10 en Septemberqväll, och alldenstund månan häller sig afsides å någon annan horisont än Stockholms, så är det alldeles mörkt. Ett svagt skimmer, som faller öfver landgången från närmaste gaslykta, utvisar emellertid hvar embarkerimgsstället är, men det är också nätt och jemnt, att vi få reda derpå. Vi anmärka detta lilla faktum endast för att påpeka, att ångbåtsbefälhafvarnes uppmärksamhet mot passagerarne icke hållit jemna steg med tillväxten i trafiken. I så fall skulle de otvifvelaktigt satt ut en lykta vid landgånrgen. Komna ombord trefva vi i samma egyptiska mörker omkring bland packlårar och collys samt äro nära att hamna i en ofantlig hög af hästskor, stekpannor och andra jernsaker, men i detsamma passerar en matros förbi med en lykta i hand, och vi utropa naturligtvis ett ?Gud vare lof!? Vid skenet från lyktan kasta vi en blick omkring oss, och om något tvifvel hos oss skulle förefunnits att vi gått miste i mörkret till en tysklandsfarare, så blifva vi nu säkert öfvertygade om att vi äro på en norrlandsbåt. Vi varsna nemligen i nattdunklet några skepnader i hundskinn samt en och annan i vargens gula pels. Det är bara beskedliga norrlandsbönder, däckspassagerare; som iklädt sig dessa ypperliga plagg, för att skydda sig mot nattkylan. Vi stiga in i aktersalongen. Här är en mängd passagerare af båda könen redan församlade, allesammans genuina norrlänningar från Ume, Pite, Lule och Hapa: randa, Vi höra det på dialekten. Konversationen är också redan i full gång, men, du milde skapare, hvilken lyx på titlar. Fru doktorinna, fru prostinnö, hr konsul, hr grosshandlare, fru aptenskam fru pastorskan, 0. s. v., hagla i hvar sekund. Kort sagdt, vi märka, att nireformen icke gjort slora framsteg norrut. Der tyckes det ha gått med den saken alldeles precist som i Trosa, hvarest man gjorde ett misslyckadt försök att lägga bort titlarne och kalla hvarandra för ?ni. Försöket strandade mot en litterat rådmans principer, hvilken körde sin dräng på dörren för omaket. Den arma karlen hade kommit från Stockholm, der han nyss förut ingått i en ni-cirkel. Men efter vi kommit på tal om titlar, anse vi osg böra låta norrländningen all