Aftonbladet – 12 oktober 1865, sida 3

tjenare, som fär tillåtelse att på promervaden bära hennes knähund och vid toiletten hålla framför henne spegeln. Deremot blir qvinnan aktad öfveralli, der demokratien herrskar. I motsats mot adelsmannen gör folket, arbetets barn, arbetet till hederssak. Der, hvarest folket kan säga: staten, det är jag! der skall äfven den rike icke vilja vara sysslolös; man måste återgälda den af samhället mottagna tjensten, göra den ena tjensten mot den andra. Aretaren gifter sig, emedan han älskar, och bar icke tid att äter upphöra med sin kärlek. Hemgiften spelar icke någon roll vid valet af hans brud, ty han känner hos si den nödiga energien att fylla hushållets anspråk; om blott hans hustru vedergäller denna energi med hjertlig ömhet, så tror han sig i alla händelser ha gjort den bästa affären. Arbete skyddar mannen mot sig sjelf, d. v. s. mot frestande tillfällen; en hel dac skulle bli en man för läng, om icke arbetet förkortade den för bonom till hälften. Arbetaren känner städse vid slutet af sitt dagsarbete en inre tillfredsställelse; med nöjdt hjerta återvänder han hem och finner gin belöning hos sin ledsvgarinna enom lifvet. Förtrolighetens och innerligetens värde förstår han så mycket mer att uppskatta, och kärleken till hans familj växer hos honom så mycket mer, som han hvorje afton för hem med sig ettnylt dagsverk eller en ny dygd, besparing eller trogen uppoffring. Kärleken är arbetets och fattigdomens son; iveralli, slutligen, der friheten herrskar, tager bon sedligheten under sitt hägn; en hvar lefver i närvaro af alla och har rätt att kontrollera sin granne. Den allmänna meningen dömer öfver hvars och ens lif, sådant det varit, och folket uttalar domen. Om det ser de sysslolösa klassernas utsväfninvg och liderlighet larmande draga förbi, så betraktar det med sträng min denna skymf mot arbetarens ordningsälskande existens och tvingar dem genom sin hällnirg att återvända till budoirens af vällukter doftanse håla. Ett folks sedlighet stiger städse i förhållande till dess frihet, och qvinnans värdighet i förhållande till sedligheten. Om man genast vid inträdet i ett land vill lära känna första artikeln i ett lands författning, så behöfver man icke först läsa författningsurkunden, muntan endast betrakta qvinnans ställning. Smickras hon på ett lågt sätt och är hon frnedrad, så sitter enväldet vid styret; ser man deremot qvinnan blygsam och stolt i sin blygsumhet, så kan man med säkerhet sluta, att friheten åstadkommit detta under. Invan vi öfvergå till qvinnan, sådan som framtiden bör komma att gestalta henne, vilja vi i förbigående anföra nägra af författarens reflexioner om mannen, ett kapitel, som får sin mera vidlyftiga behandhng och utredning i andra delen at denna sinnrika trilogi. Den ogifte mannen, säger Pelletan, saknar i alla händelser en dygd, eller åtminstone en sporre till dygd. Då han om aftonen återvänder hem, finner han der hvarken en hustru, för att gifva honom ett föredöme af godhet och mildhet, el!er ett älskvärdt barn, hvars åsyn kunde öppna hans hjerta. Han finner icke vid sin sida någon att älska eller hjelpa: uppoffringens glädje känner han ieke och kan icke heller lära känna den. Han lefver allena, ständigt allena, är sjelf sitt enda mål och tror sig likväl lefva. Men lifvet känner honom icke och låter honom draga sin egen väg. Om framtiden skall bringa oss det rätta botemedlet så måste det tega ett slut med mannens och qvinnans söndring i tvenne naturer, Härmed komma vi sälunda till framtidsqvinnan. Hvad är qvinnan egentligen? Ett menskligt, sexuelt väsende, först ett menskligt och sedan ett sexuelt. Liksom mannen har äfven hon utom sin könsbestämmelse ett menskligt kall att tylia; och hvaruti kan väl detta bestå, om icke uti framåtskridandets lag? Och framätskridandets lag, är väl den någoming annat än förökandet och förstorandet at livet, af det fysiska lifvet genom förvärfvande at större kraft, det moraliska genom större rikedom på hjerta, det intellektuella genom större vetande? Om man antager, att Försynen i ett missundsamt ögonblick med alsigt hade velat skapa qvinnan riktigt svag, för att straffa henne för hennes skönhet, är det väl bättre att ännu mera försvaga henne genom en veklig uppfostran, i stället för att stärka henne genom helsosamma öf. ningar? Först då gymnastiken kommer att ingä uti den qvinliga uppfostran, kan menskigheten hoppas på att se sina krafter stärkta pch förnyade. Qvinnan skall då tå jemnvigten återställd mellan henanes muskeloch nervsystem. Man bör komma ihäg att modren har tvenne varelser att sörja för, ig sjelf och sitt börn. Ett af en sjuk och krasslig moder födt barn ri-kerar :tt hela sitt hf bli ett barn tili intelligens och karakter. Men qvinnan har icke blott ati sörja för sin kroppsliga uppostran, hon måste älven lära sig att upplostra sitt hjerta och utveckla sin förmåga af känsla och sympati Art vara mäktig ar stora och ädla känslor, vill säga detsamma som att vara mäkug i kärlek och beundran, att kunna svinga sig upp till menniskosjälens högre regioner. Hon måste odla siv sinne för naturen och söka läsa poesien i denna ständigt öppna pok. Atven för konst och poesi tår hon cke tillsluta sitt hjerta. Poesien äringenung annat än ett angenämt sätt att på tunsens vingar höja sig till bimmelen. Om qvinnan ökat sitt sympatiska kapital, sin känsloverld, måste hun äfven utveckla sin intelligens rikedom. Hon bar, eniigt mångas tanke, icke så mycken intelligens som mannen, och derat bar man äfven kommit till den slutsats, aw hon måste afstå från utvecklingen af sitt andliga väsende. Pelletan deremot, och de flesta torde instämma med honom, anser att detta är ännu ett ytterligare skäl för att bätre odla denna intelligens, Det är just organismens svagare delar som medicinen söker uppe njelpa och stärka. Hvarför således sprida natt i qvinnans hjerna? Föraw lättare hålla renne i slatveri? Detta var Schyternas teori vå Herodots tid. Men hvad sg-r historien? oo rad fs