Aftonbladet – 12 oktober 1865, sida 3

Framtids-qvinnan. Eugene Pelletan, den frisinnade franske deputeraden och. författaren till ?Det nya Babylon?, har nyligen utg fvit försia delen af ett arbete öfver Familjen?, som specielt behandlar ?Modren? eller i allmönhet qvinnan, och härvid tått tillfälle att uttala sina manligt sunda, om ock i mångas ögon ?revolutionära? tankar om samhällets rot. Säsom vi hoppas, till uppbyggelse bäde för läsare och läsarimnor, meddela vi här ur detta arbete några allmänua drag och re flexioner, börjande med en hastig blick öfver samhällets olika facer, sådana de under seklernas lopp gestaliat sig, för att derpå öfvergå till en utsigt öfver hvad framtiden bör bära i sitt sköte. Öfverallt, der despotismen herrskar, danar staten familjen efter sitt beläte. Befallving och lydnad är den enda lösen: den starke befaller och den svage lyder. Qvinnan är den slafviske mannens slafvinna ; på sådant sätt tager mannen revanche och äterställer jemnvig:en. Men der, hvarest qvianan är slafvinna, är hon äfven alltid utsväfvande samt söker å sin sida att förföra och förderfva förderfvaren. På detta sätt sträfvar hon att åter vinna öfrertaget och återställa jemnvigten. Despotismen beiordrar prostitutionen; i Rom gjorde han henne till ett regvringsverktyg och i Venedig till en statsinstitution. Jag måste roa mitt hof?, sade Ludvig XIV och införde systematiskt för detta ändamsl utsväfning och frosseri i Versailles. Öiverallt, der det krigiska systemet herrskar, d. v. 8, der samhället på visst sätt leiver af och genom krig, komma de menmskoslagtare, som man kallar hjeltar, då de genom sitt yrkes utötning blifvit mer och mer disciplinerade, under qvinnornas ok. Ty då den tappre krigsbussen icke har nägot mer att göra, än rufva öfver sitt rykie, mäste han ersätta stridens retelse genom kärlekens. Sådana ögonblick begagnar qvinnan till att tämja honom med sitt leende och göra honom till sin fånge. Så herrskade hon i Sparta, i medeliiden etc. Öirvera!lt, der bildningens monopol herrskar till maunens fördel, danar ohkheten i vetande en naturskilnad mellan qvinva och man. Ju högre mannen står i detta atseende, desto djupare sjunker qvinnan. M:llan honom och henne kan väl ännu en yttre gemenskap ega rum, men denna är i grunden ingenting annat än andlig skilsmessa. Mannen vet icke hvad han skall. säga sin fru, och hon vet icke hvad hon skall svara honom. Han måste försaka en förtrolig sammanvaro; husligheten erbjuder honom ingenting annat än ledsnad. Derför lemnar han henne så fort som möjligt för att förströ sig på annat häll och söker fördrifva hemmets träkighet hos den fria qvinuan, som yrkesmessigt öfvar konsten att behaga och odlar sin själ för att alltmera behaga. Så lockar hetären mannen så smämingom från äktenskapet, medan den öfver