Aftonbladet – 12 oktober 1865, sida 3

hvilket sednare åter skulle bevissas deraf att inga skattevrak finnas. Härpå ssvarades, att det måtte vara följden af en :särskildt lycklig natur att icke lida? af hvrad man kan uthärda. Sverge har t.ex. i sekler uthärdat vissa besynnerliga lagstiftarre, men deraf följer ingalunda, att der icke: lidit af dem. Uppgiften, att inga skattevrrak funnits, visades vara oriktig, ehuru dtet medgafs att de varit få. Men hvad bevisar detta annat än att menniskans sjjelfuppebållelsedrift är seg? Afven under ett oupp: hörligt s!äp och försakelse af allt, mtom lifvets yttersta nödtorft, bibehåller vår allmoge i det längsta sina usla gårdsbruk och äter ofta agparne för att använda den strida säden till skatterna. Om nu detta tillstånd ieke kan öfverklagas, emedan hemmansega: ren vid laga fång iklädt sig utgifterna, och om således ingen orättvisa ligger deruti, så återstår dock den frågan, huru klokt, huru för samhället nyttigt det må vara att qvarkälla en hel befolkning i ett sådant tillständ, att den nätt och jemnt uppehäller lifvet, men aldrig får något öfver till förbättrande af sitt eget fysiska och moraliska lif eller för att uppbringa landet till en högre fruktbarhet. Den stela doktrinären må finna rättvist, att ett hemman, som afkasar 100 rdr, betalar i skatter 99 rdr, i fall egaren vid laga fång? icke derför betalat mer än kapitalet för en rdrs rän:a; men statsmannen och lacstiftaren bäfvar för ett sådant förhållande. Att utrota eller ätminstone decimera befolkningen i vissa Orter må vara rättvist?, och att tvinga den att släpa fram sitt lif under ständiga försakelser må grundas på laga fång?; men går man litet längre än till den juridiska sidan af saken, så får man vissa besynnerliga tankar om beskaffenheten af denna summum jus, och rådfrågar man historien, så har hon åtskilliga upplysningar att lemna derom, att det der laga fånget och den der urminnes häfden oftast ha bakom sig något ännu mera urminnes?, som heter skattefrihet och eom försvunnit dels genom bevillning, dels genom — egenmäktiga tilliag. Vi våga icke längre utsträcka gränserna för dessa uppsatser;. men till slut vilja. vi här anföra ett litet profstycke på den språkande vältalighet, som af den fullblodiga aristokratismen stundom utvecklades under diskussionen öfver detta i och för sig så litet poetiska ämne. Frågan gällde de vexationer, som räntegifvare äro underkastade af räntetagare och dem hr Westerstrand önskat få bort, Då upphof hr Rääf i Småland sin röst, talade och sade: Det är tid, säger motionären, att statens embetsman upphör att med ett slags husbonderätt sjelf at skattdraganden uttaga sin aflöning. Jai dessa förhatade husbonderätter, dem man nedfrån med stigande tilltagsenhet påtränger. dem man ofvanifrån, genom en irrlärig filantropi, ständigt inskränker, det är likväl de, som i sina stora eller små former utgöra obemärkta, men kraftiga murar mot allt våld och förtryck, från hvilken sida det än må komma; de äro ordningens sanna väsen; de äro den störste Husbondens säkraste stöd, emedan de ega sitt i Honom ; de äro ock allmänhetens, emedan de på henne sig fota. Bortrifvom dem fullkomligt, såsom. Gud bättre! allt för mycket börjadt är; och på detta tillplattade samhälle, der allt blifver en kal. och ohägnad slätt, skola snart hvirtveivindarne, uti det stoft de uppröra, inrycka spillrorna af den tron. man ställt ensam, skyddad blott af ett pappersblad! Tant de brut!... Blott det föreslås, att den räntegifvande allmogen skall befrias från tvänget att aflemoa sin kronotionde direkte till löntagaren, och denne således berötvas möjligheten att preja och vexera honom, hvilket visades ha skett i rundeligt mått — strax skäll historiskhetens och aristokratismens arsenal from med sitt gröfsta artilleri. Om det är klokt eller oklokt, billigt eller obilligt, att den ena menniskan står i ett slags tjenstehjonsförhållande till den andra, det är detsamma, bara husbonderätts finnes -och trodas öfverallt, till höger och venster, i smått och i stort. Annars :an ju folket glömma att det lefver! Och emellertid är det ganska lätt att visa, att svenska bondens bekymmer i bög grad förvärras deraf att han har så många: herrar. Han kan kommenderas och trakasseras af fogden och länsmannen, af kollegier och ?förvaltningar, af räntetagaren och häradsskrifvaren, af militärbefälet och jägeribetjeningen, ja hvarje skjutspojke är för tillfället hans herre och husbonde. Det är af hög vigt, att allmogen befrias från detta mängvälde och får med en att göra. Obs. I den sednaste artikeln under ofvanskrifna rubrik, införd i förra tisdags numret, i femte raden frän slutet af första stycket, står kommunen, läs hemmanen. Framtids-qvinnan. Eugene Pelletan, den frisinnade franske leputeraden och. författaren till ?Det nya Babylon?, har nyligen utg fvit försia delen af ett arbete öfver Familjen?, som spe