Aftonbladet – 10 oktober 1865, sida 3

Ives var rof för en stor förskräckelse. Ett visat sig vid inloppet till hamnen; men belatt tillkännagifva hvad det var för fartyg, I fann det klokast att gå till sjös. Man slöt häraf till, att det möjligen hade vaper och ammunition ombord fran Amerika till understöd åt fenierna. konfedererade bomullsaktier visar sig icke vara någut historiskt? dokument. Utom Beresford Hope, ha nu älven Laird, Seymour, Gladstone, Delane, Evelyn Ashley och Rideaut förklarat, att de ingeuting hatt att skaffa med sydstatslänet. ÖSTERRIKE. Åtskilliga frarastående statsmän, hvaribland baron Cötwös och grefve Szedenyi ha framträdt med ett bestämdt program inför sina valmän. Den förre, som är förtrolig vän med den bekante patrioten Frantz Deak och på landtdagen 1861 tillhörde adresspartiet (i motsats till dem som ville uppställa adressen i form af beslut), yttrade till valmännen i Ofen, att grunden till de hundrajäriga stridigheterna mellan Ungern och Österrike mäste sökas deruti, att aldrig nägon skarp gränslinie varit uppdragen mel lan särskilda och gemensamma angelägenheter. Såsom vilkor för ett tillfredställande ordnande af detta förhållande föreslog baron Cötwös: 1) Vid bestämmandet af de gemensamma angelägenheterna få icke glömlimmas de hufvudvilkor, som utzöra grunden för Uagerns anslutning till och förening med riket. Ewt af dessa vilkor är att Ungern är ett fritt land, som icke står i beroende ar nägoi annat, utan eger sjelfständighet eh ogen författning. 2) Liksom Ungern forI drar fullständig jemnlikbet vid bestämmen det af de gemensamma angelägenheterna, så må man ej heiler glömnia det band. som förenar det med kejsardömet. Folken på andra sidan Leitha ha samma intresse i monarkiens makt, välfärd och frihet som Ungern. 3) Huru än de gemensamma angelägenheterna ordnas, så får det alldeles icke ske på sådant sätt att Ungerns politiska rätt och sjeliständighet kränkas, eller att den öfriga delen st riket lider något intrång i sin trihet. Vårt århundrade fordrar icke skilsmessa, utan förening, icke genom tvång. utan genom frivilligt samtycke. En separation från Österrike kan icke medföra annat än lycka, och Ungern måste söka sin frälsning i fireningen med kejsarstaten. Men just derför att det önskar monarkiens makt och båda delarnes sammanhällning, och emedan det vet att etaten ej kan trifvas utan folkens endrägt, så fordrar det en lösning af frågan på rättskontinuitetens grund (d. v. 8. 1848 års författning). I Wien råder i anledning af underrättelserna från Ungern stort missnöje och förbittring, ej blott mot ungrarne, utau äfven mot czecherna i Böhmen, hvilka skildras såsom ifriga vänner af reaktionen och i Prag nes ömtåligaste punkt, deras anspråk att vara böhmarnes läromästare i kultur och vetenekap samt deras fordran på privileglum för tyska språket i skola och kyrka. Österrike har nu fått sig en nv handelsminister i amiral Wiillerstorf, densamme som är 1864 kommenderade den österrikiska eskader, hvilken afgick från Pola till Östersjön. ron Bach, har redan blifvit ersatt med baron Häbner, hvilken redun år 1859 var utsedd till denna post och redan hude mottagit sina kreditiver, då han plötsligen äter kallades för att bli polisminister i Wien. Hibner beskrifves såsom en ultramontan af renaste vatten, men för öfrigt bekajad med ungerska sympatier. Och en vigtig fråga, som snart torde komma till förhandling med påfven, är den om konkordatets giltighet eller icke-giltighet för Ungern. ITALIEN. Don af påfven i sednaste konsistoriet hållna allokutionen mot frimurarne, i hvilken dessa högtidligen bannlysas, återgifves :u in extenso ar de utländska tidvingarne. Till de talrika ränker och konster?, heter det bland annat, ?med hvilka kristenhetens fiender vågat angripa Guds kyrka och genom hvilka de sökt skaka henne i hennes grund valar, måste obestridligen räknas den förkasthga förening, som vanligen kallas ?frimurare?. Till en början döljande sig i natt och mörker, har den slutligen framträdt i dagens ljus för att tillintetgöra religionen och det menskliga samhället?. Derpå talas om de mått och steg föregångarne på den på samma gång som dessa åtgärder förklaras ha totalt misslyckats. Frimurarne?, tetgjorda, tvärtom ha de så vidt utbredt sig, att de öfverallt under dessa pröfningens dagar ännu mer högmodigt, med än mer fräckhet höja sitt hufvud. Vi ha derföre ansett Joss böra återkomma härtill i betraktande deraf, att, kanske genom bristande kännedom, kanske också derigenom att man på något håll gör propaganda för denna sekt, den faleka mening kunde utbreda sig, att detta sällskaps väsende vore oskadligt och ej hade annat ändamål än att understödja ningar, så att Guds kyrka ej hade något att af detta sällskap frukta. Men hvem vet ej hur långt aflägset detta är från sanningen? Hvad för väl denna förening af folk af hvarje tro, hvarje religion i skölden? Hvartill dessa hemliga sammankomster, denna dyra ed, genom hvilken adepterne förbinda sig att ej yppa någotaf hvad bland medlemmarne föregår? Hvartilt denna stränghet i straff och tuktan, hvilka de invigde ådraga sig ifall de bryta sin ed? Sannerligen, måste icke ett sådant sällskap vara gudlöst och brottsligt, som på detta sätt skyr dagens ljus. Den ondt gör?, säger aposteln, skyr ljuset?. Hurolika med ett sådant sällskap äro ej de troendes fromma föreningar, som så blomstra inom katolska kyrkan! Hos dem finnes intet hemlighetsmakeri, intet mörker: lagen, som le.A der dem, är klar för alla, och klara äro e l också de barmhertighetsverk, dem de enligt avanasrla lära utöva — QAlatligan teve latt staden Queenstown söndagen den 1 denfartyg med misstänkt utseende skulle hal vuakadt af myndigheterna och uppmanadt Listan på de förmenta spekulanterna i uppträdt med anspråk, som beröra tyskarFörre österrikiska sändebudet i Rom, bapåfliga stolen vidtagit till deras krossande, : heter det, blefvo icke besegrade eller tillin-. medmenniskor och bistå dem i deras pröf