Aftonbladet – 10 oktober 1865, sida 2

Gå inte, Gilbert ! Beatrice, du vet att jag måste.? Ja, jag vet det. Vilan då, gå fort. Jag kan inte bära detta.? Men när Gilbert stannade för att gifva heane en sista omfamning, sade Beatrice: 4Nej, stanna litet till. Jog kan inte låta dig gä ännu!? Så uppehölls tiden, tilldess Gilbert fann att han hade försummat trainen; men det vor icke derpå han tävkte. Blåa dimmor uppstego på de länga skuggiga skogsvägarne; han fruktade för Beawice, ty teberns demon lurade i Gessa fagra töcken, som lång samt samlade sig mellan de ståtliga trädens löfverk. ?Vi äro nära OCarnoosie7, sade Gilbert. Jag vill följa dig tillbaka tills vi få det i sigte, och då skiljas från dig. Beatrice gjorde ingen invändning: men när de uppnådde skogsbrynet, der Gilbert bastigt stannade och lät sin blick tolka det farväl, som tungan vägrade att uttala, sade Beatrice: Ja, jog vet att vi måste sgkiljas. 0O, Gilbert! det hade nästan varit bättre att jag inte ätersett dig; men nej — bry dig inte om hvad jag säger — det finus ingenting, intet lif, ingen glädje, som uppgår mot det att hafsa sett dig ännu en gång.? Han lutade sitt ansigte ned mot hennes, Några ögonblick stodo de omarmande hvarandra, olyckliga och dock öfversälla; derefter losgjord? Gilbert sina armar trån Beatrices Jit, hennes händer föllo slappt ned utefter hennes sidor — han vände siz om och gick bort utan att våga sv sig tillbaka — och han lemnade henne der, stående ensam och öfvergifven i mynningen af den tnörka deh tysta skogen, — . Nör Beatrive vanufate hemåt i den töck