Aftonbladet – 10 oktober 1865, sida 2

Gilbert svarade icke — han kunde ej han älskede, älskade djupt och pessioue radt; han behöfde blott sträcka ut hander och taga den flicka han älskade, men har kunde icke, han fick icke. Hon var der. så nära, och dock så fjerran; och medan hans hjerta var fullt af sorg öfver de skilsmessa — medan han tänkte med af. smak och vedervilja på det gamla lif, till hvilket han skulle återvända — på det öde hemmet, som hade varit äimnadt att se hans kärlek i full och herrlig blomstrivg, mäste han tala till henne om undergifv-nhet oc pligt oc sjeltuppolising -— ord, som pas eionen afskyr. m Beatrice sneåg sin lott hård, så ansåg han sin ännu hårdare. Henne besparades åtminstone tvifvel och kamp och den farliga frestelsen, men till det yttersta måste han trotsa dem — till det yttersta måste han tömma dröggen af denna bittra tanke: Jag kunde cega henne, om jag ville, och jag får ute — och jag måiste lefva och dö utan att ega henne! Han reste sig hastigt från hennes sida, ty en farlig svaghet smög sig in i hans blod och inkräktade hela hans varelse. Du skrifver ju till mig?? sade Beatrice. Hon visste att han nu tänkte gå, men hon var ädelsinnad och försökte icke afhälla honom derifrån. Gilbert svarade, att han ekulle ekrifva. Derpå inträdde några ögonblicks tystnad. ?Jag måste gå nu, Beatrice. Jag vet det, men säg mig det inte.? Hon fattade hans arm, och de gingo framåt på en af ekogsvägarne. Glgdje och sorg fylide hennes hjerta. var ljuft att vandra stigen fram med ham; det var bittert att tänka, att den ledde till Jagdsvägen och till deras ekilsmessa.s Beufrice bl Ret svag öch fade bevekligt: