Aftonbladet – 10 oktober 1865, sida 2

va öfver henne. Om han stannade qvai och gifte sig med henne, kunde han leda dett upproriska hjerta tillbaka till Gud på kär. lekens och sällhetens ljufva stigar. Ack. hvilket mål — och ack, hvilken prosely och hvilken frestelse! Men om detta blän duaåe Gilbert, kunde det dock icke öfver. väldiga honom. ?Beatrice! Beatrice! började han. 7Ju?, afbröt hon, jag skrämmer dig. Jag vet det, men jag kan inte hjelpa det. Du skulle kunna göra mig till ea annan mepniska, men du reser, och jag måste förblifva sådan jag är. Gilbert satte sig ned på grässluttningen och drog henne ned vid sin sida. ?Beatrice?, sade han, ?Pvi måste skiljas; men låt det icke bli den största at ala skiljsmessor mellen oss. Låt oss frukta och hoppas och bedja och älska, endrägteligen. Mä icke den ena af oss säga: Ske din vilje!? och den andra: Ske icke din vilje! Vi skiljas, men må vi mötas i ett gemensamt hand af h pp och tro och förtröstan på Gud och, om nödigt är, gjelfförsakelse. Vi kunna icke upphöra att älska, och skulle vi vilja det, om vi ock kuode? Men vi kunna älska ädelt, högsinnadt. Säkert skall Gud omsider hysa förbarmande med oss och göra det lätt, som nu synes så svårt. Beatrice ville icke uttala den tanke, som uppsteg inom henne. Men det syntes henne, som hade bon aldrig rönt förbarmande, som hade hon aldrig funnit nåd, som hade hennes ungdom varit ödslig och bitter, och som om hennes lif måste bliiva så som hennes ungdom hade varit. ?Bed för mig, Gilbert?, sade hon sotgset, — bed alt jug må blifva allt hvadidu öpskar att ig skall bli — allt hvad jag borde blifva,