Aftonbladet – 10 oktober 1865, sida 2

invid hvarandra i långa rader, liksom ordnade till en stor dödsbataljon. Sednare på afionen gick jag upp till den väldiga Tuinen af Koldinghus, som tronar på en höjd ofvan stade.: och som i det klara månskevet tedde sig i hög grad pittoresk och imponerande. Utsigten ötver den vid kullens fot och utmed stränderna: af Koldingån (— Kongeån) sig utbredande staden sam öfver den långa Kuldingijorden med dess höga strandbräddar, var verkligen hänförande. I mycket god tid följande morgon förnyade jag besöket i det gamla slottet, för att närmare bese detsamma och pedstiga i det underjordiska hvalf; der drowning Margaretha lät inspärra Albrecht, mecklenburgaren, och hvilket i sanning icke ser synneriigen trefligt ut. Erik XIV:s fordua fängelse på Gripsholm är i jemförelse dermed ett mycket komforiebelt rum. Man visade mig ock den gamla riddarsalen, der en fröken af den högad ätten Rosencrantz skall, till följd af sin faders oblid keliga dom, hafva blifvit ihjeldansad af 12 riddare, derföre . tt hon vågat förälska sig uti en ofrälse bildhuggare; en flat sien på borggården påstods utmärka den plats, der bildbuggaren blifvit halshuggen. På enannan sida af slottet utvisade man det rum, hvarifrån marskalk Bernadotte skall ha med stor möda och i blotta linnet blifvit genom en dansk öfverste-enkas förs det tillfälle är 1808, då slotiet an nom vårdslöshet eiler illvilja af de der änqvarterade spanska hjelptrupperna. Se der stoff till en hel historisk? roman eller en stor opera, som slutar med bengalisk belysning och knalleffekter. Då jag icke, så här på resande fot, har tillgång till nödiga källor, för att utransaka den större elter mindre sannolikheten af denna historia. ger jag den till det pris, hvarför jag fått henne, eller i det hela betydligt billigare, ty mig kostade den 3 mark danskt. Jag rekommenderar den hos Carl Johans-förbandets historici, som medelst denna anvisning torde kunna påträffa något spliuternytt bidrag till sin bjeltes lefnadsöden och karakteristik, Från Kolding har man en fem timmars färd med postdiligensen, innan man hinner till Vojens jernvägsstation, 1!2 mil vester om Haderslev, den nordligaste punkt, från hviiken trafiken på nordslesvigska jernvägen är öppnad. hh att börja med färdar man då genom de slesvigska socknar, com fält stanna qvar under danska kronau. Mau har här, eåväl som under hela färden genom Nord-Slesvi ig, tillfälle att se dessa präntiga nordslesvigska bönder, en kraftig och intell gent stam, utgörande enaf de bästa grenar som den skandivaviska folkstammen har att uppvisa de äro icke blott rent dansktalande, utan tillika mera dansksinnsde än kanske nägon annan del af befolkningen inom det gamla danska riket. Sedan man färdats söderut omkring 2 timmar, uppnår man eit stycke bortom Taps kyrka den nya riksgränsen. Den utmärkes endast medelst en i öfra ändan något tillspetsad påle, icke olik dem man ännu någon gäng få se qvarglömd vid ett eller annat svenskt ti ö en reminiscens från den tid, då den Pfalska och blödiga filantropicn? ännu icke hade lyckats att undantränga det ut ?andans män? äå ömt, så ihärdigt och så modigt försvarade spöet och riset. Det är fullkomligt i sin ordning, att gränsen är så der provisoriskt betecknad; ty man bör hoppas, att det definitiva gränsmärket kommer att stä betydligt sydligare. En kuspp halffjerdingsväg norr om gränsen finner man ett danskt tullhus och ungefär lika långt söder om densamma ett slesvigsk preussiskt dito. Vid det sednare blefvo ulla passagerarnes kappoch nattsäckar från diligevsen nedvräkta midt på dena dammiga landsvägen, och i enlighet med regeln: nya qvastar sopa väl anställdes en mycket gruudlig undersökning af deras innehåll, förmodligen för att utröna, att i judna danska tidningar eller seaker m ska färger insmugglades. För allt rödhvist ha de nde småtyrannerna afalia grader sk skräck. Jag hade en röd tohakspung, stickad med hvita sandperlor, hängande vid en knapp på min öjiverrocs, och denna tycktes göra vederbörande åtskilligt hufvudbry; mer än en genscarm kastade under färden genom Nord Slesvig mörka blickar på densumma, men den fick dock i nåder och oantastadt passera transito genom landet. Efter pass frägas numera här lika litet som i Preussen. En half timma efter gränsens paeserande när man den lilla staden eller köpingen Christiansfeldt, en i förra århundradet grundlagd tysk Hernhutsrekoloni, som nuförtiden råknar omkring 700 invånare. Det är en stilla fridfull ort, der man nästan icke ser något spår af rörelse, oaktadt åtskilliga industriella anläggningar här finnas, som drifvas för brödramenigbetens gemensamma räkning. Husen och gatorna äro hvarandra i det närmaste lika; de sednare utgöras af två stora skuggiga lindalleer, genomskurna af trenne tvärgator. Här synes råda en fullkomligt broderlig j-mulikhet, liksom me. nigheten äfven genom sin konferens af de äldste och sitt menigheteråd uöfvar full ejeltstyrelse, längt wer än hvad eljest är fallet i de slesvigska städerna med deras mycket gamla och vögot patriciska kommunäl-ordningar. Jemnlikheten sträcker sig äfven till den vackra, såsom promenad begagnade kyrkogården, der man fär ett mycket egendomligt intryck deraf, att alla gra monumenier äro alldeles lika. Ett enda utgör ett undantag: ett cranitmonument öfver några under kriget 1848 fallna danska kriare. Det finnes säkerligen få kommuner, der man är så föga tryckt a af skatter och der utgifterna äro så ringa som här och der ar