Aftonbladet – 10 oktober 1865, sida 2

des för elfva år sedan? Det var en förtjusande dag — den börjades med solsken och glada lö:ten, och slutades med den bittraste sorg. Beatrice, vär kärlek är ren och trofast, men det flyter en bred, djup och mörk flod emellan oss. Haf medlidande med mig om jag inte ser något vad — ingenting annat än det djupa, mörka vattnet? Beatrice förlät honom genast. Hon visste hvad det var för en flod som ätskilde dem med sina brusande, skonlösa vågor, och hon sade, halft förtvifled: Ja, vi behöfva inte gifta oss! ?Kanske skola vi det aldrig?, sade han sorgset. Men du har rätt, Beairice, vi ka. Vi kunna inte gå tillbaka nu, och vi iå inte. Vi måste älska och lida, ehuru det vore klokare att inte älska; men klokheten är lika litet i vårt våld som lyckan. Vi kupna dock hoppas, och måtte Gud hafva förbarmande med oss!? Det gick liksom ett skarpt svärd igenom Beatrices hjerta. ?Ack, du är gudfruktig?, sade hon bittert. Du kun bedja!? Kun du inte det, Beatrice?? ?Nej; jag lider och jag kan icke uthärda att lida. Jag behöfver vara lycklig, och jag ser lyckan gå ifrån mig, allt längre och längre bort, lik en strand, vid hvilken jag aldrig mer skall landa. Gilbert, jsg kan inte bära det! Jag vet att jag måste, men då gör jag det eåsom rebell i Hon talade passioneradt och trotsigt. Gil bert såg på henue med blandad kärlek och sorg. Han käude Beatrice bättre än hun kände sig sjelf. Han kände hennes fel. och de voro mycket stora fel — den bedröfliga frukten af en rebellisk ungdom; men hen visste också huru djupt hon älskade honom vch huru starkt hans inflytande kunde blif