Aftonbladet – 7 oktober 1865, sida 2

utan hopp om återvändo. Vore Gilbert en gång borta, så vore allt borta. Han skall icke resa l! tänkte Beatrice. Hon hoppades få tala med honom efter middagen, men Gilbert gaf henne intet tillfälle. Innan middagen var alldeles slutad, steg han upp från bordet, ursäktade sig med sin brådska och lemnade matsalen. När han kom ned igen var Beatrice på terrassen, men utan att stanna och tala vid henne, sade han då han gick förbi henne: Jag måste gå och taga afsked af mrs Gervoise.? Beatrice svarade icke. Hon lät honom gå, och när det korta afskedet var taget och Gilbert kom ut igen var hon borta. Mr Gervoise, som satt på terrassen oc rökade, sade att Beatrice hade gått in igen. Gilbert var glad öfver att afskedets smärta besparades dem båda. Han såg på sitt ur. Jag måste gå?, sade han; eljest ommer jag för sent.? Jag tror så med. Farväl, min kära gosse.? Mr Gervoise ansåg utan tvifvel för bäst att hålla god min i elaktspel. Hansfaderliga blick var alltid mild, men denna gången något kall. Han säg sin sons afresa med lugn och orörlig min, och ehuru han beqvämde sig att gå med honom till porten, gick han dock icke igenom denna, Gilbert hade unaanbedt sig vagnen och vandrade genom skogen till iernvägsstationen. Beatrice visste detta, och hon hade gått förut för att möta honom. Hon var fast besluten att erfara sanningen, hur bitter och nedslående den än måne vara. Hon tog en kortare väg, än den han kände till, och som hon visste hvilken väg han skulle komma, så satte hon sig ned på en gräsbeklädd kulle och inväntade honom. En