Aftonbladet – 7 oktober 1865, sida 2

hon var den fullkomligaste slaf i det hus, som kallade henne för herrskarinna. Gilbert kände sig sjuk och trött. Han befann sig i detta sinnestillstånd, då lifvets blotta börda är för mycket för den plågade anden. En strid låg framför honom, hård och bitter, och ehuru Gilbert visste att han måsie segra, så visste han också till hvilket förfärligt pris segern måste vinnas. Okunrig om hans bekymmer, blef Beatrice, som aldrig kunde vara nedslagen länge, nu åter upprymd och nästan skämtsam. Hon för icke misstänka något, tänkte Gilbert och bemödade sig att svara hennei samma ton. O Beatrice! Beatrice! föga visste du huru djup och förklarad och olycklig den kärlek var, som gick vid din sida denna afton, medan du log och pratade och gnolade smä visstumpar och var glad som en ung lärka, som en sommarmorgon svingar sig upp från en hvetes-åker. TIvcoåtTToNDE KATILEPT. Middagen var nära förbi, då Gilbert, seende på sitt ur, yttrade: Månne jag kan hinna med åttatåget? I den mest lugna ton svarade mr Gervoise : ?Ja bevars; om du går igenom skogen, så hinner du godt.? Gilbert såg lika lugn ut som hans far, men kärleken är den största trollkarl och siare. Hela dagen hade Beatriee kännt sig illa till mods, och nu hviskade en röst till henne: Alli är förbi. Hans far har varit framme, och Gilbert är förlorad för dig.? Hon kände sig förtvifladLifvets lycka, som hon hade gripit med så girig hand, höll på att glida ifrån henne och, det kände hon,