Aftonbladet – 6 oktober 1865, sida 3

I I detta rikes medlemmar fordrade dessa till blods för ra TA KA tar alla tiders oförbätterliga teologiska och hierarkiska förhärdelse och förstockelse. Det är brottet at en blind ifran för menskosatsen, der det är fråga om Guds verk och ära. Till denna synd göra sig än i dag de skyldiga, som på religiösa och sedliga området, ksjeltviskt och fiendtligt, blott sökande sin makt, sin fördel, sin ära, förstocka sig mot den gudaledda förnyelsen och utvecklingen af anden, och förfölja sådana, som befordra dess framfart. I själar af sådan sinnesart intränger ej mer det gudomliga andeljuset; alla portar äro för det stängda; andliga lifvet är förtorkadt. Förekomma då ej exemplen på sådan sinnesart öfverallt der Merarkien förmådde bryta det sista motståndet och döda allt friskt andelif genom bokstatvens och formelträldomens isiga andedrägt? Hvarför fann då Luther antikrist i påtven? Har jag ej rätt utlagt Herrens ord, välan, vederlägge man mig. Vreda ord bevisa ingenting. Jesus drefs af det medvetande, att den tid var fullbordad, då det var slut med det teokratiska dogmväldet, att han af den himmelske fadern detta menskligheten, att han för detta ändamäl hade att stifta ett nytt gemenskapsoch kärleksförbund mellan Gud och menskorna. Hans hogsta mål var upprättandet af det sanna Gudsriket på jorden, ett rike, hvari Gud sjelf i närvarande kraft och härlighet regerar. Då han för ttring och tro, gal han det derigenom karakteren af en innerlig, laf jordiska makter oberoende, gemenskap i helig ande. Ej de rika, de förnäma, de mätta, utan de fattiga, de trycl de plågade i folket skulle bilda stammen till detta rike. Man skulle knappt anse möjligt. att en sådan framställning väckt förargelse. Men det religlösa partihatet förblindar synen för de uppenbaraste fakta. Eller har då Jesus nånsin ställt sig på sin tids förnämas och mäktigas, skriftlärdas och kyrkofurs sida? Blef han ej just af öljd, och korsfäst som en sfiende till den rena läran? Sökte han ej sina irjungar i folkets lägsta klasser? Erinrar ej Paude kristna i Korint uttryckligt om deras ringa P f härkomst, att icke många lärda, mäktiga, förnäma finnas bland dem? Folkets enkla män voro, trots sina brister och synder, värdigare och skickligare attingå i Guds rikets gemenskap och bättre framtidsgrundare, län de högfärdiga medlemmarne af de utlefvade I herrskande klasserna. Derför omgaf sig Jesus I med folkets män. Derför talade han ut det beI göra för de tillbakasatta möjlig en mensko J och just derför Gud behaglig ställning, åter förI samhällsoch kyrkoft tydelsefulla ordet: jag är ej kommen att kalla rättfärdiga, utan syndare. Jesus ville trån det plågade folket aflyfta den döda bokstafvens ok, ge den törstande lifvets vatten ur den ursprungliga sanningens brann, rdig sona menskorna med andens högre verld. Om det ej vore så: hvarför svuro då dogmens män hans död? Hvarför utskreko de honom som en rlig agitator? Hvarför kallade de honom en folkförförare (Matth. 27: 63; Joh. 7: 47). Jag har visat, hur Jesus för sina lärjungar öppnade en allt djupare inblick i den fariseiska I teoiogiens väsen och sedetörderfliga verkningar; hur han skildrade sitt rike som ett väsentiigen andligt och sedligt; hur han uppfostrade till sedlig frihet. Framgär ej detta ur evangeliska historien? Har jag orätt, när jag p r, att Jesu religion är den ovilkorligt sedliga religionen? — Illa nog, om för närvarande ett mäktigt parti .Jinom protestantiska presterskapet känner gig såradt genom ett sådant utslag. Det är nu en gång bibliskt bekräftadt, att Jesus under hela sin offentliga verksamhet hade att bestå en strid på lif och döå med sin tids teologi och kyrklig: het. Skulle denna strid fegt döljas och undanhymlas, emedan några vår tids skriftlärde och hierarker ej gerna se sina egna hjertelustar och handlingssätt afspeglade i den heliga historien? Har jag orätt, när jag påstår: nya testamentets gudsförsamling beror ej på skol-lärdom och embetsmyndighet, ej på teologi och presterskap, q på privilegierade stånd och embeten, utan på det genom Jesus återlösta folkets barnsliga tro och ödmjuka kärlek? Hon är ej bygd ofvanifrån genom de mäktigas hand, utan nedanifrån har hon framgått genom de smås helgade vilja och upplysta sinne, en äkta den himmelska fadrens plantering. Med sin död betalade Jesas den ärfda dogmen sin sista skuld. Bokstafsdyrkande fariseer, be kännelsetrogna öfversteprester, politiska verldsmän, frivola hoftjenare voro hans mördare. Hur skulle han då i sin död kunnat känna sig som dessas representant? De fattiga, de ringa, de ödmjuka, de okunniga bland folket hade trott på honom, älskat honom. Derför kände han sig företrädesvis som deras representant, deras hjelpare och befriare. Derför måste de rika, mätta och förnäma bli fattiga, hungriga och låga för att ta del i Jesu dödsseger. Så mycket hastigare måste brytningen mellan honom och det af sjelfviskhet och herrsklystnad uppbläåsta fariseiska och hierarkiska partiet fulländas. Mot slutet af sin bana bade han kom: mit till full klarhet deri, att hans tids teologi och kyrklighet hemfallit till en ouppehällig ruttenhet och oundvikligt förderf. Derför ljöd ur hans mun förintelsens verop öfver den herrskande styggelsen. Vill man bestrida äfven det? Har han då ej brännmärkt fariseerna och de skriftlärde som helvetets barn, som själaoch profetdråpare? Har jag då orätt, när jag påstår, att Jesu verop än i dag, som en domsbasun, skallar öfver hvarje kyrklighet, som blott grundas på ärfda dgmer och på herraväldet af ett med företrädesrättigheter utrustadt presterskap? Som en demagog skall jag ha skildrat Jesus! Tvärtom har jag erinrat om, att han på förhand afstått från alla verkningar af yttre makt, i förhållande till sin tids bortkomna sedliga och kyrkliga omständigheter. Tvärtom har jag påpekat, att han blott på lidandets och dödens väg, sitt heliga och rena offers, bekämpat tidsförderfvet och äfven verkligen dermed åstadkommit den ogudliga kyrklighetens nederlag. Och likväl skall min bok innehållit anvisning till en ?demokratisk agitation och ställt verldens frälsare på en linia med vanliga frihetshjeltar! Emedan jag skildrar, hur Jesus på jorden stiftat ett rent inre sanninfena, rättfärdighetens, kärlekens och fridens rike; hur han deri upptagit blott botfärdiga och ödmjuka menniskor med fromt barnasinne; hur han beseglat detsamma med sin offerdöd och för alla tider gjort upi offringen till vilkor för sin efterföljelse: derför har jug gjort mig skyldig till retsam agitation mot de bestående kyrkomyndigheheterna och mot den herrskande teologiens representanter. Ja väl, jag har ej skonat skriftlärdomen och kyrkoväsendet, sådana de voro på Jesu tid; jag harej förtegat det verop, som Jesus i förkrossande kraft höjde mot dem; jag har vågat antyda, art bokstafsträldom, dogmvälde, presterlig fanatism, hierarkisk förföljelselystnad än i våra dagar hota kyrkan och föra förderf öfver henne: — det är mitt brott. För en sådan brottslighet har romerska prestväldet fört Huss på bålet, bannlyst I Luther. Skall det nu icke heller i protestantiska kyrkan tillåtas, skall det betraktas som en straffvärd öfverilning, att, vid framställningen af Jesu lidanden genom hans tids teologer och kyrkofurstar, höja varningsrösten mot samma synder, genom hvilka verldens frälsare naglades vid korset, öfver hvilka han sjelf ropat sitt vel Ha vi då alldeles glömt. att evangeliets ljus bland osg längesen hade utslocknat, att trons salt bland oss längesen mistat sin kraft, om ej reformationen i rätta stunden ropat sitt halt: åt den urartade teologien orh kyrkostyrelsen? Snuez-kanalen. fått bestämmelsen att fornya sitt folk och genom j. FR —mm AM kt Ro JR tr Et KR RR MR RR m— VV mo ss me Ko Fv AA DD LL