Aftonbladet – 6 oktober 1865, sida 3

Eyrkliga tidsoch stridsfrågor. VU. Jesus, folkets voän, är en skildring hos Schenkel, som ej minst uppretat den kyrk. liga embetsmyndiigheten. I de judiska fa riseernas och hiexarkernas bild sågo kyrko männerna vissa fakulteter och konsistorie: med karakteristiska drag aftecknade! Jesus det fattiga och tryckta folkets vän: nog för hrr Luthardt och Kliefoth att pryda Schen kel med jakobinermössan och utpeka honom för de maktegandes hat och förföl jelse. Denna hetsjagt har framkallat föl jande pikanta bakslne från Schenkel: HAvarför det skall förtjena klander och ankla gelser, att vår tid och de nu framträdande kyrkliga riktningarne och partierna belysas genom den evangeliska; historiens ljus, är ni allt obegripligt. Ar (då icke bibeln gifven oss till lärdom, till straff, ttill bättring. 8, till tuktan i rätt. vara fullklig (2 Tim alltid föra bk et al moderna tt dermed slå färdighet, att en Giuds me bordad, till alla goda gerningar så 3: 16)? Att just die, som an belspråk i munnen vid bedöma tidsförvillelser och tidslyten, för sina motståndare, beteckna som ett missbruk, att jag begagnar biibeln att kasta några ljusstrimmor på gamlar synder och förvirringar, som förnyas i samvdenss kyrkliga hf, är rentaf orim ligt. Visserligen har jag skrifvit min bok med hänsyftning på samtiden, på dess rörelser och uppslag. Dervid har jag medvetandet att ej ha uppoffrat något af den historiska sanningen. Hur skulle annars öfverhufvud förflutna tiders företeelser kunna sannt och töljdrigtigt bedömas annorlunda än från höjden af det medvetande, som vi i samtiden vunnit? Hur skulle vi öfver hufvud vara i stånd att, efter dess djupare betydelse, i ett större sammanhang, i dess oförgängliga värde uppskatta hvad som ligger bakom oss, om den tid, i hvilken vi lefva, blefve en förseglad bok, om vi icke förstode att Jefvande sammanknyta det förflutna med det närvarande? Samtidens erfarenheter äro de facklor, med hvilka vi belysa det förgångna; i samtids: litvets spegel träder det försvunna åter för min net; hvad som på pergament och i död skrift blifvit till mumie, erhåller form och färg under samtidens föryngirande andeflägt, menskorna från en längesen Ibegrafven tid beklädas, inspirerade af ett lefvande slägtes friska ande, ånyc med kött och blod, och lefva, så att säga, et andra, ännu verksammare lif. Den som ej kan skrifva historia ur samtidens erfarenheter, han skrifve henne hellre alls icke; försöker han lik. väl skrifva historia, så skall han i lyckligaste fall blott uppvisr ett raritetskabinett; forntiden blir för honom blott en samling af petrifi kater. Särskild förargdse har väckts genom min skil dring af de skrttlärde och ötverstepresterna Vid behandlinger ar dessa judiska partimän, sor mot Jesus öppmnide en strid på lil och död. skall jag gjort nig skyldig till sidoblickar på våra statskyrkors teologi och väsende, på deras höga representan.er. Med godt samvete kan jag försäk:a, att hvirje personlig hänsyftning låg fjerran från mina skildringar och ingen har heller vågat påpeka en sådan i min bok. Men att de sträfvanden och partisyften, som möta oss i evangeliska historien, blott i förändrad gestalt, äfven i dag äro förhanden, det borde de minst neka, som göra bibelns profetiska karakter till en trosartikel. Den som förekastar motståndaren sadduceisk otro, har ej rätt till klagan, om han klandras för fariselsk? bokstafstro. Ett ojäfvigt vittne, teol. professor Kahnis, anmär. ker: Jag tror, att de teologer, som representera kyrkotron, ej kunna nog vaka öfver sig, att de ej bli lika fariseerna och de skriftlärde. Fariseisk fanatism för det gamla och skrittlärd afgjordhe tro alla restaurationsr ktningars onda andar? (Der Kirchenglaube, sid. IX. Anmäld i A. B