Aftonbladet – 3 oktober 1865, sida 3

e för ögonblicket icke ega det inflytande Europa, som de borde ega, så tänka de lock icke för framtiden? tåla någon slags erritorialförändring i Europa. Ser man på! ntränglingen, som Europa allt tör länge ålt, ämnar icke hädanefter tåla att Europa tyr och stiller i sitt eget hus! Ater en älförtjent lexa åt skandinaverna — och ågra till. På andra sidan Oceanen möter ss ett skådespel, som är oskiljaktigt från varje öfvergångstillstånd till ett ordnadt amhälle efter stormar, som skakat den gamla amhällsbyggnaden i dess djupaste grundalar. Särskildt har negrernas bekymmer: amma ställning gifvit vissa filantroper? nledning till åtskilliga skadeglada hjerteitgjutelser, åtminstone muntligen, det kan ag intyga. Nå, heter det, slafemancipationensär.nnu genomförd, och frukterna äro ju serrliga! Sade vi icke det förut, att negernas tillstånd såsom slafvar var vida lyckre, än det kunde bli för dem såsom fria, just derföre att det låg i deras herrars eget ntresse att vara måna om sina slafvar lika väl som om sina andra busdjur? Om föråtelse,. godt folk — men utom.det att ni lömmer taga i beräkning det nu rådande fvergångstillständet, som icke drabbar enamt negrerna, glömmer ni,en sak.till, som r ännu vigtigare. Att menniskor finnas, om försjunka i elände, ehuru de ega att fter behag använda sina krafter och sin tanke l: ;å hvad ställe och på hvad sätt de behaga, letta skulle således vara. jemförligt med en nstitution, hvarigenom menniskor, som skulle tunna och vilja med arbete och klokhet förskaffa sig en lyeklig samhällsställning, hinlras att göra det derigenom att de förklaras vara en avnan menniskas egendom och af honom bindas vid rum och göromål. Att riheten alltid har med sig möjligheten af elände kommer deraf att hon ensam innefattar möjigheten af äkta menskligt välbefinnande och lycka. Derför är menniskan menniska, att hon må skaffa sig lycka eller elände; så snart detta berör af andra, har hon nedsjunkit till ett osjäligt djur. Den buse, som för ögonblicket gör mesta väsen af sig ute i den stora vida verlden, ir koleran, och hon liksom andra busar träfar under sin tramfärd både fega mesar och pligttrogne dödsföraktare, dock flera af det örra slaget. Det är besypnerligt med menniskorna : i allmänhet löpa de ej för kulor och krut, ej heller se de gerna en medmenniska i fara utan att, äfven med egen fara, la till hennes hjelp; men om en farsot kommer, så bete de sig ofta som riktiga stackare. Mångfaldiga exempel derå omtalas från de trekter, der koleran nu gått och går fram och vi få icke heller glömma våra egna koleraspärrningar, sorglustiga i åminnelse. Hvaraf kommer detta? Hvad är det då man fruktar i farsoten? Månne något annat än det man visat sig våga trotsa i drabbningen eller der det gäller att rädda andra ur fara, nemligen döden? Förmodligen ligger väl förklaringen i de ord, som redan den gamle romaren utsade: Nec letum timeoj-genus est miserabile leti, (Döden rädes jäg ej, blott det;.ömkliga sättet a Av jag fruktar), men det blir iallafall svårt att förklara, hverför döden ixkolera fruktas mer än i andra, ofta ännu plägsammare sjukdomar. Hit till oss är det utt Hoppas, att koleran nu icke hinner, sedan-temperaturen står på öfvergång till köld; men säker kan man aldrig vara, och bäst är att en hvar sopar rent för egen dörr?, ty renlighet är hvad hon mest skyr, och sedan bör man kunna möta faran med lugn. Ett bland de få steg, som hos oss nägonsin tagits för att göra Pskandinavismen praktisk? — ett litet, men dock ett steg — var antagandet för åtskilliga år sedan af nporrmannen Dietrichson till docent vid vårt grannstadsuniversitet. Denne, som sedermera användt flera år på att studera de sköna konsternas historia, dels i Rom och dels vid Tysklands universiteter och mue6er, har nu återvändt till Upsala och börjar der sin verksamhet med en serie popuära föreläsningar om den grekiska konstens blomstring från Peri-les till Alexander. Den yngre läraregenerationen vid detta universitet måtte vara ett kätterskt slägte: Nyblom, Odhner, Wikner, Dietrichson bafva ju djerfis att vanhelga lärdomens vigda tempel med — populära föredrag? Och ändock regnar det icke eld och svafvel öfver detta moderna Sodom, der det heliga beblan dar sig med det profana! Har Zeus tappat sin vigg? Har den Deliske guiden ingen pil qvar i sitt koger? Eller finns det åtminstone icke bland heroernes dödliga slägte någon som har mod att slunga ett odi profanum vulgus mot styggelsen af dessa nya påfund? När Tegner skref sina poemer HJätten? och Asatiden?, fanns det åtminstone en bland de aderton vise, som vågåde förklara, att genom dem gick en stank af det härskna fläsk och det unkna mjöd?. Men nu — nu åser man stillatigande huru barbarerna inkräkta Capitolium eller åtminstone huru damerna inkräkta Gustavianum! Är de capitolinska gässens varnande race utdöd? Är pedellernas brokiga slägte, dessa vördnadsvärda vålnader från vår medeltid, vapenlöst, staflöst? Eller skulle man verkligen börjat allmännare omfatta den satsen, att universiteterna böra gripa in i den allmänna bildningen, verka på den, gitva den riktning och nä ring? Skulle man vara på väg att frångå den ortodoxa lärdomsdogm, som så länge ansets för den allena saliggörande: att den akademiska litteraturen borde uteslutande nedläggas i disputationsafhandlingar och noga aktas för all beröring med nationers litteratur? Skall icke ens det akademiska lifvet kunna bevara sig obesmittadt af tidslandans stora sjukdom, offentligheten, utan I sänka sig från den stilla betraktelsens höga rymder ned till det bullrande forum? Bör jar man gitva efter för fordrivgarne på at I universiteterna må blifva all bildnings för Ista och renaste källor, de der böra flyte Int öfver landet, gifva näring åt allt de I goda, som spirar upp inom en nation, elle; I med sin flod försiöra hvarje ogräs, son tränger sig fram i den fruktbara jordmånen Deras isolerade tillstånd får icke, kan ick farttara — Äfven de n åste träda fr-m ock LA mm