Aftonbladet – 29 september 1865, sida 3

vidskepelse och afgudsdyrkan. Det är hårda ord, men månne de icke äro sanna? De satser han uttalar vederläggas icke dermed, att hr Lindskog anser dem förskrilva sig från lusten att befria sig från de gudomliga lagar. fom äro besvärliga för kött och blod?. — Det är sannolikare, att denna anklagelse sjelf förskritver sig från högfärdslus.an efter obefogad makt och myndighet. Iogen har väldigare än just denne Immanuel Kant bekämpat lustan hos köt och blod?, bekämpat eudemonism och lönetjenstteorier på moralens och religionens område. Och på samma gång som han ställer den sedliga lelnadsvandeln på dess rätta plats, bekämpar han all slags gerningsrättfärdighet, ej minst den krassa nykatol ska gerningsrättfärdighet, som beror af blind underkastelse under ?statuariska 1rossatser?, I Allt hvad menniskan, förutom en god (ur sinnelaget härflytande) lefnadsvandel, änvu förmenar sig kunna göra för att biilva Gud behaglig, är vidskepelse och afgudatjenst. I. Om menniskan blott i ringaste mån aflägsnar sig från denna maxim, så har vidskepelsen ingen gräns, ty allt hvad som ligger der utanför är ren vilkorlighet. På andra sidan denna gräns kan menniskan bringa Gud läpparnes offer, som kosta henne minst; hon kan bringa Honom sin egen person till offer (såsom fakirerna och munarne göra); men det enda offer, som är Honom behagligt, bringar hon Honom icke, nemligen det moraliska sinnelag, eom är källan till en god lefnadsvandel. HI. Kyrklig afgudatjenst är hvarje sådan kult, genom hvilken den moraliska ordningen vändes upp och ned, och det som blott är medel ovilkorligt päbjudes såsom ändamål. Tron på satser, om hvilkas riktighet den olärde hvarken genom förnuftet eller skrifsen kunde öfvertygas, göres till absolut pligt (tides imperata) och upphöjes jemte andra dermed förbundna ytire handlingar (observanser) till en saliggörande tro, sabggörande såsom trältjenst under auktoritetea och utan afseende på handlingarnes moraliska bestämmelsegrunder. En kyrka, byggd på en sådan princip, har inga tjenare (ministri), utan har i stället befallande embetsmän (officiales). Dessa embetsmän må kalla sig protestanter, de må sakna hivrarkiens yttre glans och synas atklädda all verldslig makt, de må protestera mo! blotta namnet hierarki; de åro dock i sjeltva verket kyrkans beherrskare och :.cke dess tjenare, så länge de gå och gälla för de enda befogade tolkarne af en helig skrift, och sedan de beiöfvat den rena törnuftsreligionen den henne ensamt tillkommande värdigheten att vara skriftens tolkarinna. De förvandla på detta sätt kyrkans tjenst (ministerium) till en despoti öfver dess lemmar (imperium), äiven om de, för att dölja detta anspråk, tillägga sig den blygsamma titeln ef tjenare. : IV. Den enda sanna religionen innehåller ingenting annat än lagar, d. v. 8. sådane prakti-ka principer, om hvilkas obetingade vödvändighet vi kunna blifva medvetna, hvilka vi alltså erkänna såsom uppenbarade genom det rena förnuftet (som är af Gud). Men att anse statuter, som för värt rena moraliska omdöme äro vilkorliga och till fälliva, för gudomliga förordningar, att betrakta dem såsom väsendtligt tillhörande g dstjensten och upphöja denna statuariska tro till högsta vilkoret för Geds välbehag öfver menniskan, det är religionsvidskepelse och dess iakttagande en afgudatjenst, hvarigenom den sanna, af Gud fordrade dyrkan rent af motarbetas. Att genom h: ndlingar, som hvarje menniska kan göra efter, utan att behöfva vara en god menniska (t. ex. genom bekännandet af statuariska trossatser, genom iakttagandet af kyrkliga observanser) vWja gör sig behaglig för Gud, är vidskepelse, emedan menniskan då väljer blotta naturmedel (yttre medel), som i sig hvarken äro moraliska eller omcraliska, med andra ord hafva med det sedhgt goda ingenting att skaffa. — Mellan en tungusisk schaman (trollprest) och en europeisk prelat kan egkilnaden till I manren vara stor, men till principen är den ingen. De tillhöra begge samma kiass, det, som i sig icke skapar eller utgör en bättre menniska (i tron på vissa statuariska satser, i iakttagandet af vissa observanser). Endast de, som öfvergått till en annan princin, i det de bekänna sig till en osynlig I kyrka, som omfattar alla verk igt fromma och vältänkande och som till sin väsentliga beskaffenhet kan blifva allmän, emedan hon är förnuttig, tillhöra icke ssmma klass som den tungusiske schamanen. VI. Om medel, hvilka i sig intet moraliskt och Gudi behagligt innehålla, begagnas af en menniska, för att blifva Gudi behaglig, så inbillar sig denna menniska vara i besittning af en konst att genom helt naturliga medel frambringa en öfvernaturlig verkan. Sådane försök plägar man kalla trolleri eller fetischmakeri. — Till slikt trolleri eller fetischmakeri gör sig en menniska I skyldig, som ställer bekän: undet af dogmer i främsta rummet och en god lefnadsvandel i andra. Genom ett sådant bekännande tror hon sig likasom kunna nedtrolla Guds bistånd. VIL Prestvälde karakteriserar en kyrkas befattning eller tillstånd, såvida som fetisch tjensten regerar inom henne. Prestvälde med fetisch tjenst råder öfveralit, der icke sedlighetens principer, utan statuariska bud, trosreglor och observanser utgöra grundvaIen och det väsendtliga. Nu gifvas många kyrkoformer, i hvilka fetischmakeriet är så mångfaldigt och mekaniskt, att det nära ng utträngt all sedlighet och sann religion; men på ett mer elle mindre kommer här icke an, utan värdet eller ovärdet af en kyrkoform beror af den öfverst bindande mm LA KAn Öm Aanna fläögngar mannickan nemligen den, som sätter sin gudsjenst ij: