Aftonbladet – 29 september 1865, sida 2

I representationsfrågan. I. Det var att förutse, att representationsreformens motständsre skulla taga illa vid sig så snart någon vågade sig på det orådet att såsom nödvändigt vilkor för det hvilande kungliga förslagets framgång påpeka behofvet af någon åtgärd för att öfvertyga de blifvande ledamöterna af ridderskapet och adeln vid riksdagen om konungens allvarliga önskan att befordra dess framgång. Detta har ocksä slagit in. Aftonbladet sökte, som läsaren behagade påminna sig, i en artikel sistlidne tisdag visa, att om blott två tredjedelar af de adelsmän, som till: öra de kungliga hofstaterna, samt ett lika antal af förtroendeembetsmän voiera för konungen och regeringen i denna fråga, så är framgången giiven, emedan de adliga hoffunktionäre:na enligt 1865 års statskalender äro 297 till antalet, och ännn icke mer iän 500 riddarhusledamter, ja icke ens så mänga, deltagit i någon frågas afgörande, åtminstore på de sista 40 å.en. och att det förden kull, om konungen och regeringen på fullt allvar önska en lösning af reformfrågan vid denna riksdag, framförallt är maktpåliggande att söka förmå de ledamöter, som i egenskap af hofmän eller förtroendeembetsmän stå konungen närmast, att icke motverka denna önskan. Denna antydning till en påtryckning har skrämt upp Wäktaren, som är den iirigaste organen för förslagets motståndare: Konungen säger Wäktaren skulle således låta tyngden af sin vilja beröfva en embetsoch tjen nannakår friheten, att, rörande en samhä ga af den allramest ingripande vigt för samtid och efterverld, handla sjelfständigt efter ötvertygelse. Ett maktspråk af monarken skulle älla utslaget, och detta vore alldeles i sin ordning! Vär tanke är att Aftonbladet genom framställande af sådana satser snarare skadar än gagnar den sak, som det vill understödja. Behofvet att taga sin tillflykt till sådana medel, för att genomdritva en sak, skall i hvarje rättänkandes ögon innebära ett dåligt vitnesbörd för saken sjelt. Och likväl säger Aftonbladsförf. sig ej vara bland dem, som önska något intrång p embetmännens sjelfständighet eller vilja förorda deras förvandlande till regeringsmaskiner. Men hvad annat; åsyttar väl hela attonbladsartikeln om ej just ett sådant intrång på sjelfständigheten; ett införande af samma franska eller preussiska regeringssystem, som Altonbladet sjelft så ofta på det ettertryckligaste ogillat.? Kan man se! Här är icke träga om mindre än maktspråk! Någonting sådant förekommer likväl icke i Aftonbladsartikeln, äfven derföre att det icke låter sig göra, då omröstningarne äro slutna. Men detta må väl ej hindra vederbörande att till den kraft och verkan sådant må medföra, lä ga dem med hvilka de kunna meddela sig muntligen eller skriftligen på hjertat, att konungen skäligen förväntar att uti en för nationens framtid så maktpåliggande angelägenhet icke finna sina afsigter motarbetade af dem som stå honom närmast. Det är ingalunda okändt att en sådan påtryckning ganska ofta eger rum i fråga om anslag som intressera konungen och regeringen. Hvarföre skulle den då vara förkastlig i en sak som visat sig intressera flertalet af ratinen? I alla händelser är det en sak som förtjenar att bemärkas och icke glömmas, att hofvet och förtroendeembetsmännen tillsammans äro de som bestämma pluraliteten på riddarhuset, och hvilka följsktligen förtjensten iena och skulden i andra fallet för utgången på riddarhuset måste tillskrifvas.