Aftonbladet – 28 september 1865, sida 2

AA SV AE Uirikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 28 Sept. Den, som nu återkommer till Berlin efter en sommaruiflykt, finner staden ännu temligen tom på politiska notabiliteter. En beundransvärd höst, som tyckes erbjudas mellersta Tyskland såsom ersättning för den afrikanska Juli och den regniga Augusti månad, håller ännu den preussiska hutvudstadens societet till större delen qvar i Schweiz, vid de rhenska bador:erna eller i Thäringen. Berlin lyser icke genom sina omgifningar. Ranels, Varnhagen von Enses snillrika och paradoxa frus profetia, att berlinarne voro så sluga, att de en gång skulle förskaffa sig en vacker omgifning, tyckes icke så snart skola förverkligas. Rahel var sjelf en äkti berlinska och sökte enligt sina landsmäns vana med en qvickhet trösta sig öfver fattigdomen hos den natur, i hvilken hon mäste lefva. I sjelfva verket förhåller det sig så, att när berlinarne återvända hem från sina sommarresor, färdas de af goda skäl helst nattetid, för att förskonas från åsynen af den ödsliga och flacka slätt, som omgifver Tysklands drömda blifvande hufvudstad. Här råder också temligen stor stiltje i politiskt afseende. Man sysselsätter sig här nästan endast med följderna af Gasteinkonventionen, de engelsk-franska filippikerna, den i Bonn mördade elsassiska kocken och de ytterligare bevisen på den inre konflikten. Öfver Gasteinkonventionen tyckes man, huru fördelaktig den än obestridligen är för Preussen, här just icke triumfera annat än inom regeringskretsarne. Man inser allmänt, att den stora frågan om annexionen löses genom små medel, hvilka just icke äro synnerligen smickrande för nationalstoltheten. Kladderadatsch afritade för nåora dagar sedan hr von Bismarck, tronande på qvadrigan, i hvilken segergudinnan höjer sig öfver Brandenburgtullporten, samt till mellanoch småstaterna i preussisk kurant utbetalande köpesumman för deras län-. der. Derunder står: så eröfra vi! — Prak-. tiskt folk låter visserligen icke bedåra sig häraf, utan ser på resultatet, äfven om hoppet, att man åtminstone slutligen skall rådfråga befolkningarna 1 hertigdömet, ännu bibehälles till och med af de moderat liberala såsom det oungängliga vilkoret för ett varaktigt preussiskt förvärf i hertigdömena. Uraktlåtenheten afett dylikt rådfrågande är i sjelfva verket det kraftigaste argumentet i Englands och Frankrikes bittra cirkulärer. När striden med Österrike om Kiels hamn bröt lös några månader före Gasteinkonventionen och hr von Bismarck mäste uppskjuta sina planer en tid, väckte han fråga om ständernas inkallande, för att afleda uppmärksamheten från Preussens nederlag för ögonblicket. Härigenom förespeglades ett närmande till vestmakterna. Detta blef naturligtvis icke obemärkt i Paris. Tuileries-kabinettet skyndade sig att i Berlin önska lycka till det fattade beslutet, och England följde det kloka exemplet. Man var inom Berlins officiella kretsar mycket belåten och kände sig stärkt emot Österrike genom vesterns understöd. Men man förbisåg, att m:n härigenom tillika iklädt sig ett slags bestämd förbindelse till Europa att nu verkligen vädja till befolkningen. Häraf kom sig Frankrikes missnöje, då Gasteinkonventionen blef bekant, hvilken konvention hänvisade på en öfverenskommelse med Österrike med förbigående af vestern och befolkningen. Regeringsbladen försäkra likväl, att man framdeles i alla händelser skall höra befolkningen rörande hennes definitiva öde, hvarpå man tillsvidare bör lägga märke. Mest bråkade dock diplomatien sin hjerna med hvad som kunnat förmå Österrike till denna eftergifvenhet. Den sednaste handlingen af cen österrikiska regeringen, som ånyo suspenderat sin statsförfattning, har löst gåtan för enhvar. Österrike är sjukare inomlands än någonsin och derigenom för längre tid förlamadt utomlands. Hr von Bismarck har efter bästa förmåga dragit fördel af denna situation. Detta är den enkla och simpla förklaringen på Gasteinkonventionen. I afseende å Frankrike tyckes den preussiska premierministern icke ha gjort sig några stora bekymmer. Kreuzzeitung tager åtminstone vestmakternas noter lätt och påminner om, att vestmakterna icke i den polska frågan gåfvo något vidare eftertryck åt sina diplomatiska utfall. För öfrigt tror man äfven, att hr von Bismarck räknade på sin sammankomst med kejsaren i Biarritz, för att blidka Frankrikes sinnesstämning. Man kan dock förutse, att Frankrike först då skall fullkomligt lugna sig, när Preussen och Österrike, hvilkas skenbara vänskap är misshaglig för det, åter råka i tvist. Detta skall också sannolikt icke låta vänta på sig länge. Inom landet står allt på sin gamla fot. Man har roligt åt ett cirkulär från justitieministern, hvil-et afråder domrarne och domstolsbisittarne från att äta frukost, eme: dan källrarne redan ruinerat mången. Man har icke vetat af förut, att grefve Lippe äfven kan vara humoristisk. 1 några veckor har här fotografier varit i omlopp, på hvilka hr von Bismarck och mamsell Lucca tillsammans framställas. Man spred det skämtsamma ryktet, att ministern låtit i Ischl porträttera sig tillsammans med sångerskan. Feuilletoner utkommo, isynnerhet i de österrikiska tidningarne, hvilka utsmyckade händelsen med allehanda Justiga anekdoter. Slutligen tyckte polisen, att det gick för långt, och lade beslag på fotografierna i boklådorna. Alltsammans var utan tvifvel ett påhitt af någon lustigkurre och kunde icke vara synnerligen menLot får Piomarel Om man tänker nå hang