Aftonbladet – 26 september 1865, sida 2

or sv lets po skapet och adeln ; och en OFTONRA HYURCANERTA ned dertill hörande gissningar är derföre numera nästan uteslutande riktad på hvad af detta stånds ledamöter kan vara att hoppas eller frukta. Det är en fråga som står på dagordningen i alla umgängeskretsar. Under samtalen härom får man ofta höra den meningen att utgången hos adeln i väsentlig mån kommer att bero på ?om kun gen vill?. Detta förutsätter ej ett tvifvel om att H. M. konungen skulle önska framgång åt reformen, då det är kändt att han I sitt afskedstal till ständerna vid sista riksdag lagt dem denna angelägenhet på hjertat, samt jemväl sedermera, enligt hvad man sett af tidningarne, skall personligen hafva yttrat önskningar i samma riktning i enskilda kretsar; det handlar egentligen om i hvad mån konungen kan vilja göra sin önskan gällande hos adelns ledamöter. Detta är för närvarande den intressantaste, men tilllika den mest grannlaga och problematiska aln hvarom diskussionerna vanligen välfva sig. Ganska naturligt; ty den innefattar jemväl den frågan: hvad kan konungen göra i denna riktning, äfven om han vill? En betraktelse bäröfver kan icke lemna något bestämdt resultat, men kanhända ett approximatift. Den är derföre alltid af intresse, och vi ha velat tillkännagifva öfva någon obehörig makt, verkligen kan göra om han vill, och om han lika med sin regering anser af stor vigt att representationsreformens problem vid denna riksdag skall få sin lösn:ng. Det synes väl icke vara för mycket begärdt, att när det vid nästan alla andra tillfällen tages för gifvet, att de såkallade förtroendeembetsmännen skola understödja regeringen och särskildt för detta ändaraål uppehålla sig vid riksdagen med ledighet från sina embetens förrättande för alla som ej bo i Stockholm, så bör regeringen, om den allvarligt vill, äfven kunna påräkna deras medverkan i denna; och det vore redan ett kraftigt understöd, om hrr landshöfdingar och regementschefer vore att päåräkna. Det bör säledes icke kunna anses alltför på. trängande att t. ex. spörja: hvad roll komma landshöfdingarne Liljencrantz i Stockholms län, grefve Lagerbjelke i Nyköping, grefve Erik Sparre i Wenersborg samt friherre Carl Åkerhjelm i Örebro att spela i denna fråga. Är H. M:t förvissad om de ras medverkan, eller hafva regeringens ledamöter gjort något för samma ändamål? Vi nämna exempelvis dessa fyra herrar, emedan de förut tillhört anförarne tör det såkallade junkerpartiet, och det derföre måste bli af intresse att se hvad färg de komma att hålla i denna fråga enär det är bekant, att ingendera af dem kunnat förmå sig att underteckna den önskan om förslagets antagande, som varit framlagd vid reformmötena. Men det finnes dessutom ett mycket stort antal adelsmän, på hvilka konungens vilja framförallt synes kunna verka i afseende på denna sak; och det är hofstatens medlemmar. Hofstaten är enligt grundlagen att betrakta såsom tillhörande icke staten utan konungen serskildt, och har af gammalt ansetts och kallats konungens följe. Ingenting synes således vara billigare begärdt, än att konungen bör kunna förmå dem att äfven följa eller göra honom till viljes i en sak, som han sjelf inför ständerna förklarat för det mest maktpåliggande ärendet. Låtom oss då se huruvida icke här är ett stort tillfälle för konungen att kunna åstadkomma ett gynnsamt resultat. Enligt innevaranda års hofoch statskalender utgöras hofstaterna af följande personer som tillika äro adelsmän, och hvilka säkert alla kunna erhålla säte på riddarhuset. Konungens hofstat: En riksmarskalk, en öfverhofstallmästare, tio ötverstekammarjunjägmästare, en chef för konungens hofföroch på Herrevads kluster, en öfverintendenti för kongl. Djurgården, en ötverceremonimä stare, åtta kabivettskammarherrar, en Cceremonimästare och nksbärold, två vice ceremonimästare, sex kammarjunkare, en bibliotekarie, en extra ordinarie hofpredikant, två hofstallmästare, en förste teaterdirektör. Hennes M:t enkedrottnivgens hofstat: en hofmarskalk, fem kammarherrar; hertigens af Östergötland hofstat: fyra personer, och hertigen af Dalarne två personer. Alla dessa tjenstgörande, hvartill sedan komma icke tjenstgörande, tvåhundratrettio af olika värdigheter, eller sammanräknadt tvähundranittiosju hoffunktionärer som tillika äro adelsmän. Om alla dessa tvåhundranittiosju ledamö ter komme på riddarhuset och kunde förmås, att såsom det hölves hofvets män, visa sin lojätet för regeringen och sin tillgifvenhet för konung: n med att votera för förslaget, så går det bestämdt igenom; ty hela antalet af närvarande ledamöter 1 detta ständ har ännu aldrig vid någon frågas af görande gått öfver femhundra. Flera omständigheter förbjuda likväl en så sungvinisk beräkning. Först och främst finnes ett litet antal bland hofpersonalen, om hvilka man känner, att de bestämdt förklarat sig emot det k. förslaget; de vilja väl en representationsreform, men icke förr än de få se något förslag som de finna bättre än det närvarande, och något som i alla händelser ger den adliga börden åtminstone samma öfvertag som den her för närvarande. Dess motståndare äro sannolikt (utom dem som vår åsigt om hvad konungen, utan att ut-l: kare, en förste hofmarskalk, tre första hof-l valtning, fjorton ståthållare på kungliga slott. redan öppet förklarat sig) att finna ibland till en högre ställning i samhället, ehuru äfven der ett och annat hedrande undantag finnes. Sedermera måsie från de icse tjenstgörandes antal afräknas en ej obetydlig del, som erhållit sin utnämning före den nuvarande konungens uppstizande på tronen, och hvilka följaktligen icke torde anse sig stå i någon förbindelse att rätta sig efter konungens önskan. Men antag att till och med tredjedelen af sådana skäl afgår eller till och med i all un: derdånighet voterar mot konungen, medan de med god smak rangera sig bland hofuppvaktnivgen och sola sig i tronens glans vid högtidliga tillfällen, så måtte det ej vara öfverdritvet att hoppas, att Hans M:t skulle vara ji stånd att förmå de två trediedelarne det antal som gått den såkallade hofväger