väckt ett förslag af ungefär samma syftning som presidenten Westerstrands, fastän blott partielt, men derå vägrade adeln remiss, och — heter det i ett referat från den tiden — ?motionären öfverfölls nästan som en in. cendiaire?. Vid den följande riksdagen deremot, 1844, blef presidenten Wester strands motivun, fastän vida mer genomgripande, mottagen med lugn och utan invändning remitterad till utskott. Att motionären vid den ena riksdagen var en privat man, men vid den andra en hög embetsman, kan väl icke utgöra tillräcklig förklaring på motionernas olika behandling, emedan ett sådant antagande skulle innebära ett tvifvel på det första ståndets sjelfstän dighet och oväld. Det återstår i alla fall tillräcklig anledning till undran öfver, att hr W:s motion blef vid den definitiva behandlingen deraf så handlöst affärdad, ehuru den hade utgått från en af kronans högsta embetsmän och rörde just ett fack, för hvilket han stod i spetsen, en allvarsam, praktisk och rutinerad affärsman, som väl icke kunde misstänkas för att vara en löslig projektmakare eller en illasinnad samhällsomstörtare. Redogörelsen för detta förslag och för de båda andra samtidigt väckta motionerna nödgas vi uppskjuta till ett följande nummer.