Aftonbladet – 25 september 1865, sida 3

nom dessa uppsatser belysa en i dylika frågor förut ocrhörd framfart mot enskildes rätt och egendom. Et; i följd af offentligt uppdrag af sakkunnige och inom kommunen allmänt aktade män? utarbetadt betänkande, som framträder med det ?samvetsgranna och fullt opartiska bedömandets? anspråk, och sålunda omgifves af en viss högtidlig ofelbarhet, användes af ett statens embetsverk, ehuru såväl inträffade händelser (jem för de ofvan angifna pris, hvartill staden inköpt åtskilliga tomter, med komiterades värderingar) som den ringaste eftertanka ådagalägga dess löslighet, för att på expropriationsnämnderna utöfva en påtryckning, hvars resultat varit, att enskilda fastighetsegare blifvit i lagens namn och för det allmänna intresscts skull formligen plundrade. För denna gång skola vi inskränka oss till anförande af ett enda exempel. Egaren af tomten n:r 13 i qvarteret Pilen, byggmästaren Svensson, som vid den tid, då rikets ständer fattade beslutet om sammanbindningsbanan, var sysselsatt med grundläggning för uppförande af ett boningshus å nyssnämnda, är 1562 af honom inköpta plats, inställde, då sannolikt var att jernvägen komme att framgå öfver denna hans tomt, på anmodan arbetets fortsättning. Då sedermera jernvägsstyrelsen skulle taga lomten i besittning, fordrade eguren det moderata priset af 1 rdr 57 öre pr qvadratfot, men jeruvägsstyrelsen fann priset för högt, dervid stödjande sig å komiterades betänkande, som uppskattar ifrågavarande tomt till endast 1 rdr pr qvadratfot. Märkvärdigt nog fann sig emellertid jernvägsstyrelsen, s:m i detta fall satte så obegränsad lit till komiterades värdering af n:r 13 qvarteret Pilen, vid inköp underhand af generalmajoren Hazelii vid lilla Munklägersgatan belägna tomt föranlåten att betala sistnämnda, af komiterade till 25.000 rdr uppskattade tomt, med 50.000 rdr (2,67 pr qvadratfot): hvarvid till jemförelsens Tförfullständigande ytterligare bör märkas, å ena sidan att de å sistnämnda tomt varande hus ej böra betala rifningskostnaden, cch å den andra, att egaren af tomten i qvarteret Pilen, som hade grundläggning färdig och byggnadsmaterialier i ordning, instållde sitt byggnadsföretag. snart hän fick kännedom om jernv sannolika sträckning, dermed Desj arande det allmänna den del af lösningskostnaden som byggnadsarbetets fortsättande skulle medfört. Skiljaktigheten i förfarandet mot generalmajoren — tomtegaren och mot byggmästaren — tomtegaren är alltför klar och tydhg, lör att behöfva mer än påpekas. Då sålunda jernvägsstyrelsen och egaren af n:r 13 qvarieret Pilen ej kunde i godo komma öfverens, skreds till val af expropriationsnämnd, och utsågos å temtegarens sida byggmästarne Elfling, Hallström och Rundqvist, af jernvägsstyrelsen kammarrådet Wrangel, kammarrättsrådet Kinmanson och grefve Rosen, samt gemensamt häradshöfdingen Dufva. Upplysningar om det af jernvägsstyrelsen tll hr Hazelius erlagda pris, om tomtvärdet i trakten, om den beräkneliga vinsten af den ifrägavarande tomtens användande till byggnadsplats hjelpte inför nämndens majoritet lika litet, sem något afseende fästades vid framäldt förslag om utbyte mot annan lika beskaltad tomt i Klara församling, som borde it jernvägsstyrelsen anskaffas. Komiterades värdering — 1 rdr pr qvadrattot — blef yrygeligt upprätthallen, oakradt det sannoIikt ej var obekant, att en snedt emot be lägen tomt var af enskild person betald med 3 rdr 15 öre, och oaktadt jernvägsstyrelsen sjelf. till hr Hazelius för egendom vid samma vata betalt 2 rdr 67 öre pr qvadratiot, eller bbelt mot det af komiterade uppgifna fulla värdet. Vi ha refererat ett fll bland flere, hvilka åt det vid expropriationslagens behandling i högsta domstolen af ett justitieråd fällda yttrandet, att expropriationsrätten ej är annat än ett legaliseradt väld?, gifvit en oväntadt stark och talande bekräftelse. Vi skulle kunna stanna här, i känslan af att i denna sak, om någonsin, reflexionerna göra Big sjelfva, men anse oss dock ej böra undertrycka nåcra betraktelser, som vi önskade hemställa till tänkandes och rättänkandes pröfning. Först ville vi framhålla, att det är högligen angeläget, att ej det allmänna begagnar sin makt och myndighet till inkräktning på den enskildes rätt, ty derigenom vänjes den enskilde att i staten och des. k. Poffentliga intressena? i allmänhet se en fiende, en egennyttig rival, Bom hänsynslöst begagnar sig och drager parti af sin ställning; — och af detta förvillade föreställningssätt födes åter helt naturligt hos den enskilde böjelsen att, när tillfälle yppas, se sig sjelf till godo på det allmännas bekostnad. Relationerna mellan det allmänna och den enskilde få härigenom kurakteren af en kamp mellan en starkare och en svagare, af ett spel, der den ötverlägsnes brutalitet mot sig uppkallar och väpnar den underlägsnes list och egennyttiga slughet, och den af det allmänna förorättade enskilde skall bringas derhän, att anse sig till sjelfförsvar berättigad att tilgripa hvilka vapen som helst. Men detta är ej rätta sättet att väcka eller främja den allmänanda, som är samhällslifvets främ ta helsovilkor, utan man qväfver henne, der hon finnes, och hindrar henne att uppkomma, der hon icke finns. Det lättfärdiga komitebetänkande, viidet föregående omtalat, och det sätt, hvarpå jernvägsstyrelsen sig deraf begagnat, för att inverka på expropriationsnämnder till oskäligt nedtryckande ef lösningspriset å enskildes fastigheter, utvisar en förvirring i de enklaste rättsbegrepp, som man i vår tid, hvars lösen är den i.dividuelia frihetens och rättens utveckling, skulle ansett omöjlig. Man borce kunuvat vänta, att detskulle vara allmänt insedt och erkändt, att till Penskild egendom? hör ej blott det materiella föremålet såsom sådant, det vare ett jordstycke, ett hus, ett värdepapper 0. 8. v. Dit hör ock det värde, som det ena eller andra föremålet eger, såsom basis för ekonomiska företag, säsom handelsvara o. 8. v., det värde nemligen, som det besitter, så länge det utan konstlade inflyteiser (sådana som t. ex. hrr komiterades betänkande) får