Aftonbladet – 25 september 1865, sida 2

Jag skulle inte vilja försöka förmå henne att ge mig sitt löfte och förspilla sina ungdomsår under väntan på en osäker framtid. Nej, efter som jag inte kan få henne, så må hon äfven förbli okunnig om att jag begärt hennes hand. Må hon gifta sig med denne man och bli lycklig med honom, och må vi båda vaka öfver våra hjertan och inte göra vårt öde värre genom att knota mot hvad som skett.? Gilbert talade i en sorgsen ton, men fast vilja kunde läsas i hans både röst och biick. Han älskade henne aldrig?, tänkte Beatrice förtrytsamt. Gilbert, som läste hennes tankar, kände sig denna gång smärtsamt berörd deraf. Var inte orättvis, Beatrice?, sade han i en något förebrående ton; anklaga mig inte i edra tankar för köld, derför att jag yttrar min mening och söker att betvinga min sorg.? Jag anklagar er inte, Gilbert; men ni kan väl inte påstå, att ni var mycket fästad vid henne? Nej, det må så vars; och om ni hyser något deltagande för mig, så önska aldrig, att jag måtte bli ömt fästad vid någon qvinna.? ?Hvarför det?X frågade Beatrice. Men Gilbert svarade icke. Han hade sagt mera än han ämnat, och ämnet var icke af den beskaffenhet, att han kunde diskutera det med Beatrice. Vi känna alla oss sjelfva till en viss grad: vi följa alla, ä ett eller annat sätt, den forntide vises ära. Gilbert kände sig sjelf så mycket att han lättare kunde helt och hållet atsäga sig sina passioncr än smätt klema med dem. Han hade aldrig känt som om han kunde smaka lifvets fröjder och sedan undanskjuta dem för ädlare syften. Hans begär voro häftiga, brinnande och icke lätta att tillfredsställa. Antingen ville han njuta gläcjen helt och hället eller också alldeles icke. (Faris j