Aftonbladet – 23 september 1865, sida 2

. STOCKHOLM den 23 Sept. Är skandinavismen illojal? Många tecken, som visa, att i Danmark skandinavismen åter reser hufvudet ej blott med återvunnen, utan ock med ökad styrka och klarhet, mera medveten om sitt mål och mera beslutsam till handling, än kanske någonsin förr, ha vi redan under loppet af detta år haft tillfälle att anföra. Som naturligt är, ha hemtyskeriet och reaktionen, samlade under det tyska konungahugets egid, i samma mån ansträngt sina krafter att motarbeta en id, som är lika ?vidrig? både för dem, som sky och hata den politiska friheten, och för dem, som sakna nationalkänsla och den patriotism, som med fosterlandet förstår ej torfvan blott, der man föddes, utan folket, dess språk, dess minnen och dess odling. TIsynnerhet ha de tysksinnades och reaktionäres organer bemödat sig att utmåla skandinavismen såsom ett förräderi och dess anhängare såsom lagoch hänsynslösa revolutionårer. Denna hycklande taktik har gifvit veckobladet Danmark anledning till en uppsats: Ar skandinavismen illojal?? hvari bland annat yttras följande: Det har på sednare tiden blifvit ett gängse stickord i det reaktionära lägret, att skandinavismen, d. v. s. bemödandet att åvägabringa en politisk förbindelse mellan de tre nordiska rikena, skall vara illojal eller, med andra ord, ha ett statsfarligt, brottsligt syfte. De reaktionära bladen ha ju länge haft mycket bestyr med hemlighetsfulla antydningar om skandinaviska sammansvärjningar, som skulle gå derpå ut att Pbringa Danmark i beroende af en främmande makt?; det är ju icke längre sedan ön förliden vinter, då det frisinnade och folkliga poriet här i landet beskylldes, just på grund af sina skandinaviska sympatier, att vilja ?rydde Kongen afveien?; ja helt nyss har ju till och med en af reaktionens yngre talemän dristat sig att utslunga beskyllningar om högförräderi mot alla dem, som arbeta på en politisk förbindelse mellan de tre rikena. Det tyckes isynnerhet vara stiftandet af den nordiska nationalföreningen i Stockholm som uppfyllt dessa herrar med fasa. En närmare betraktelse af denna förenings väsende och ändamål torde derför ej vara ur vägen till belysning och besvarande af den frågan, om skandinavismen är illojal eller icke. Helt visst är nordiska nationalföreningens stiftelse en betydelsefull händelse, som innebir ett godt löfte för alla dem, hvilka hålla fast vid hoppet om en bättre framtid såväl för Danmark som för hela Norden. Detär nemligen första gången, den skandinaviska tanken framträder med ett verkligt politiskt program och klart betecknar både målet, som man skall eftersträfva, och medlen, genom hvilka man skall verka. Det ärglädjande, att det är Sverge och svenska folket, från hvilka det utgätt, ty deri ligger ett erkännande, att svenska folket sjelft känner sin pligt att gifva oss upprättelse för de svikna förhoppningar, det beredde oss i fjol. Vidare är det synnerligen glädjande att erfara de mäns namn, som ställt sig i spetsen för föreningen, ty de visa, att skandinavismen ej längre kan affärdas såsom ?studentpolitik eller betraktas såsom en luftig id, sprungen ur ungdomliga hjernor, utan att den är en politisk makt, som slagit djupa rötter i alla samhällsklasser i Sverge?. Artikelförfattaren nämner derefter en del mera framstående ledamöter, dervid särskildt framhållande att den svenska adeln — hvilken, som bekant, i många stycken intager en helt annan och värdigare ställning än den danska — är talrikt representerad i föreningen. Redan de personers namn, han nämnt, böra vara en borgen — säger han — att föreningens syftemål Joch verksamhet ej kunna innebära nåonting illojalt. Till samma resultat ommer han genom en betraktelse af föreningens program, och framhåller till Islut det allom kunniga faktum, att samma I revolationära? eller högtörrädiska? id, Isom Nationalföreningen förfäktar, varit föIremål för underhandlingar mellan de nordiska konungarne sjelfva. Artikelförf. fortsätter Iderpå sålunda: Att den nuvarande ministåren här hemma ej synes vara så gynnsamt stämd för den skandinaviska idn, innebär ej någon anledning att anse den för illojal. Snart kan ju komma en annan minister, som uppfattar saken annorlunda. Dessutom är det lalls icke orimligt att antaga, att flera af den nuvarande ministerens medlemmar ganska väl kunde befinnas villiga, när förbål:llandena det tillåta, att mottaga den från Sverge utsträckta handen. Vi ha ju sjelfva sett den minister, i hvilken Bluhme, Tillisch och Hansen sutto, förena sig med Sverge, under vestmakternas krig mot Ryssland, om en gemensam neutralitetsförklaring — ett steg, som ej saknat sin betydelse för utvecklingen af den skandinaviska tanken. Det visar, att en nordisk politik är naturlig för Danmark så väl som för Sverge och Norge. Bemödandet att bilda ett nordiskt förbund har en så naturlig och god grund att hvila på, som någon annän politisk ide. Det är grundadt derpå, att de tre folken egentligen äro ett, med gemensamhet i språk, seder och religion; ty språkskilnaden är blott en dialektskilnad, och det är derföre till och med i ett sådant ögonblick, som det närvarande, en upplyftande tanke, att vårt modersmål kan förstås och begagnas ända till Torneå och Nordkap. Och det har blifvit en politisk nödvändighet ej mindre för Sverge och Norge, än för Danmark. Det är lätt att inse, att utgången af vårt sista krig ej blott varit sorglig för oss, utan att den också bragt Sverge—Norge i en farlig ställning. Får Preussen väl en HH PA BD on om ÖÖÖÖÖÖtÖÖMtMtÖtetI era mm nr KA DD AA