Aftonbladet – 21 september 1865, sida 3

en ros, eller, hvad som är ännu mera smickrande, som en persika. Jeg är er verkligen mycket förbunden.? Hvad hon är för ett barn! tänkte Gilbert. Han höll sig envist vid den tron att Beatrice var barnslig — kanske derför att det skulle gladt honom att i henne återfinna sin lilla Beatrice från fordoa dagar. Ofta kände han sig villig att låta sm hand fara igenom hennes rika, mörka lockar, såsom han så ofta hade gjort, då de begge voro barn, då det roade honom att väcka och trotsa hennes vrede. Han skulle gerna sett henne luta sig intill hopom och smeka honom med barnslig trygghet. Hvilken skada att hon blifvit stor! tänkte han, un: der det han såg på henne. Jag skulle bra gerna vilja ha min lilla Beatrice tillbaka: Om jag någonsin skulle få en dotter, så ska hon heta Beatrice.? Och i samma ögonblick sade han henne sina tankar. Beatrice rodnade och klappade med foter mot golfvet. Till sluts gör ni mig svartsjuk på der Beatrice4, sade hon hältigt. Jag skulle önska att hon vore död.5 Ja, det är hön också4, svarade Gilber med låtsad smärta. Hon år död och be grafven. Tusenskönor och grönt gräs växt någonstädes på hennes graf. Och se de hennes mördare! Han såg sig i spegeln, och Beatrice följd hans exempel. Hon såg honom, och ha såg henne. Det var ett sällsamt ögonblic! för dem båda. De vexlade blickar i de ljusa och klara ytan, De började me skämt och slutade med allvar. Beatrice blef först rädd. Spegeln tycktes henne vi och djup som en verld — en verld, i hvil I ken den enn endast sökte den ovtra. Ho