Aftonbladet – 21 september 1865, sida 3

Re —— —— AA sin olyckliga uppfostran. Huru gjorde hor cke sig sjelf till en förtsppad ergel, som stod utdritven utanför paradisets port. Men Beatrice såg leende och misstog sg derpä. Ni skrattar åt mig, Gilber!?, sade hon, en smula förtretad. ?Himlen förbjude det!? utbrast Gilbert helt fromt. Gilbert, ni bryr er inte om mig?? Jo, det gör jag?, svarade han med sitt lugna leende. Ja, men huru?? j Huru? — naturligtvis så, som man bryr sig om allt som är integande. Låt mig se. Jag tycker om er, som jag tycker om en fågel i ett träd om våren, rosor i en trädgärd om sommaren, eller en persika i orangeriet om hösten, eller allt detta tillsam: mantaget, om ni så vill.? Beatrice vände bort hufvudet. Han ville icke tala allvarsamt med henne. Hon var ett barn i hans ögon. Med bitter smärta kände hon att hon roade honom — detta var det inflytande hon utöfvade på honom. Hennes sällskap var på detta sätt angenämt för honom, men Gilbert kunde hjelpa sig utan att ha roligt, och då han väl vändt ryggen åt Carnoosie, skulle Beatrice snart vara glömd. Jag kan inte få honom att tycka om mig, göra hvad jag vill, tänkte hon. ) Han såg att han hade misshagat henne, och blef bedröfvad deröfver. ?Nu igen!? sade han sjelfförebrående. ?Ja, nu igen och alltid, när ni talar på detta sätt.? il QOeh likväl äro fåglar, rosor och persikol behagliga på sitt sätt. Jag är mycket förbunden?, svarade Bea trice. Jag behandlar er som en vän, Gil Hert, och ni behanälar mig som en fäget