Aftonbladet – 20 september 1865, sida 2

Ja, det har ni, svarade hon förnärmad. 4Förlåt mig då. Jag ångrar mig.4 Det låg en öfvertalande ömhet i hans röst, som gick Beatrice till bjertat. Hon sade icke att hon förlät honom, men molnen försvunno genast från hennes panna. Gilbert betraktade henne med ett tankfullt leende. Om han förbryllade henne, så förbryllade hon äfven honom. Han var glad och lycklig öfver att återse Beatrice, men gossålderns passionerade vänskap var död, och han kunde icke tro, att den ännu var lefvande verklighet hos den vackra egarin. nan af Carnoosie. Han glömde eller, rättare sagdt, han visste icke att hon hade fört ett sorgligt, instängdt lif, danadt att nära gamla minnen med liflig saknad och envis ihördighet. Hans sorg hade varit mera djup, men hennes mera ihärdig. Detta kunde Gilbert icke se. Det var enligt hans tanke icke möjligt att Beatrice skulle ha älskat honom under alla dessa år. Det hjertliga mottagande han rönte, hennes häftiga, direkta förebråelser voro endast tecken på en häftig, ungdomlig flicknatur. Men det låg dock ett ljuft behag i den nyfikenhet, som denna sällsamma flicka väckte hos honom. Beatrice liknade icke någon annan ung flicka, hvarken fransk eller engelsk. Hon öfverrumplade honom ständigt och fick honom att säga saker, som han i nästa ögonblick förvånade sig öfver att han hade sagt. Han kände att han, medan han så satt vid hennes sida och vexlade ordens snabba pilar, icke längre var den lugne och stillsamme Gilbert Gervoise från Verville. Han kände sig förtrollad — en annan menniska, som rörde sig i en annan verld. sVi måste bli vänner, sade Beatrice efter en stunds tystnad. Jag ska inte mera gräla på er, Gilbert, men vi måste bli vänner.