Aftonbladet – 19 september 1865, sida 2

icke skulle finnas en vetenskapsman, boksa.. lare eller litteratör — utom denne ende — som skulle känna sig frestad till ett komparativt studium af svenska och norska antiqviteter. Men all den kunskap, man har om dessa sistnämnda, är i sjelfva verket nedlagd i de af föreningen utgifna böcker och planschverk, så att jag djerfves frånkänna hvar och en, hvars namn jag icke finner på dess medlemslista, alla tillfällen att ha ett ord med i laget om de norska fornlemningarne och det ljus de kasta öfver Skandinaviens gamla historia. Tillåt mig derför med ett par ord presentera vår norska förening för den svenska allmänheten; jag tviflar ingalunda på, att bäda parterna skola finna den närmare bekantskap, jag hoppas de rätt snart skola göra, lika nyttig som angenäm. Föreningen har nu varit i verksamhet i snart 21 är. Den stiftades är 1844 af piofessor R. Keyser, målaren J. Frich, arkitekten Nebelong, universitetssekreteraren Chr. Holst och vår bekante genremålare A. Tidemand. Medlemmarnes untal, hvilket i början blott var ett par hundra, steg hastigt och har nu i lång tid hållit sig vid omkring 850. I början inskränkte den sig till några större arbeten, såsom den åren 1846—47 verkställda utgräfningen af Hovedöens klosterruiner nära invid Kristiania, restaurationen af Hitterdals märkvärdiga stalkyrka?, ledningen af åtskilliga gräfningar här och der 0. s. v. Under loppet af de första 15 åren af sin tillvaro disponerade föreningen öfver 10.600 spcier, af hvilka 2000 gingo åt till litografier och tryckta saker, som utdelades bland medlemmarne, resten till resor kring landet, för att få de märkligaste fornlemningarne afritade, samt till understöd åt viguiga restaurationsarbeten. Hågen för dessa saker blef väckt öfverallt i landet; när en gammal kyrka skulle rifvas eiler restaurera, lick före. ingens styrelse som oftast. anledning att yttia sig om, huruvida det fanns någonting märkvärdigt med densamma, som förtjenade särskild omvårdnad; man blef van att insända jordfynd och dyl.kt till de allmärna antiqvitetssamlingarne, hvilka ha föreningens mellankomst att tacka för åtskilliga värdefulla tillskott; det var nemligen regeln, att hvarhelst någon af hennes utskickade påträffade flyttbara fornlemningar, hvilka icke genom något särskildt intresse voro bundna vid stället, sökte hon verka för att dessa skänktes eller såldes till centralsamlingen i Kristiania eller, ifall föremålets betydelse väsentligen var provinsiel, till någon af de öfriga fornsamlingarne hos vetenskapssällskapet i Throndhjem, museum i Bergen eller samlingen i Arendal. Redan år 1856 hade föreningen ingått till storthinget med förslag, att en särskild inspektör öfver rikets antiqvariska minnen skulle tillsättas; men det allmänna intresset hade ännu icke blifvit så starkt, att förslaget bifölls; det har förnyats på del. följande storthingen, men med lika Jiten framgång. Deremot erhöll föreningen år 1859 af staten ett årligt anslag af500 spdir, afsedt till aflöning åt en man, som har att sysselsätta sig med rikets fornlemningar?; denne man blef föreningens mångårige ordförande N. Nicolaysen, till hvars verksamhet vi längre fram skola återkomma. Efter beviljandet af detta anslag kunde man utvidga sin verksamhet; ett par skickliga yngre arkitekter utsändes årligen, ordföranden företog ständiga resor, och föreningens arkiv fylldes med en följd af värdefulla teckningar, som nu uppgå till 362 blad, på hvilka landets alla i antiqvariskt afseende märkliga kyrkor och dessutom en mängd andra värdefulla fornlemningar är) afbildade. Här var således ett ansenligt matemässig utgifning af detta genom att oftentliggöra N. Nicolaysens ?Förteckning öfver norska fornlemningar äldre än reformationen?, af hvilken på de sista ären fyra innehållsrika häften utdelats till föreningens medlemmar, samt genom planschverket: ?Norska byggningar från forntiden?, af hvilket årligen ett häfte distribueras på samma sätt. Jag tror icke att det är patriotism, som bländar mig, då jag säger, att dessa ämnen äfven utom Norge skola väcka hvarje historieeller konstforskares uppmärksamhet, i hvars händer slumpen kan föra dem. I förteckningen har väl blott materialet blifvit nedlagdt, hvilket kräfver en sammanhängande, ordnad bearbetning, för att främlingen skall kunna få något begrepp om vära antiqviteter; men så mycket lättare skall man af det upplysande planschverket kunna göra sig en klar föreställning om det mycket verkligt intressanta och märkliga, som döljer sig i våra afsides liggande dalar, förnämligast de i konsthistoriskt afseende ensamma i sitt slag varande stafkyrkorna. Jag glömmer aldrig det förunderligt fantastiska intryck, som grep mig, första gäången jag fick se en af dessa stafsyrkor, hvilkas invecklade konstruktion jag så ofta hade haft svårt att göra klar för mig af teckningar och planritningar. Midt i den sommargröna skogen reste den sin lätta gafvel och smäckra spira; förundradt följde ögat afsatserna, som höjde sig öfver hvarandra och genomskuro hvarandra, det halfrunda koret med dess sockertoppstormiga lilla hufva, ssvalgångens med detblåga dverggalleriet samt de inskurna bilderna af allehanda äfventyrliga drakar och lindormar. Jag kunde knappt tänka mig, huru den protestantiske presten stod derinne och talade ordet urt och rent?; jag tyckte att jag snarare kunde vänta mig att få se tomtar och småtroll sticka ut hufvudet ur de låga glugarne och få höra dem hojta öfver till trolet i grannfjellet, att allting var färdigt och att hun skulle komma och anföra polskan inne i det fantastiska sagoslottet. Men det anstär icke en tidningsskrifvare i 19:de århundradet att låta hänföra sig af dylika drömmerier; jag kan dock icke dölja, att jag har en misstanke om, att de män, som bygde dessa kyrkor, icke voro alldeles fria från en god portion af den gamla hedniska omkrivg, ännu i dag letver och frodas ganska väl i våra fjerran dalar, om också i en något mera prosaisk skepnad. Ett fullt så af teckninoarne i de norska byggningarne rial samladt, och nu började man en plan-? vidskepelsen, hvilken dock, när allt kommer ; hfligt intryck mottager inan visserligen icke l