Aftonbladet – 16 september 1865, sida 3

ln nela linien mom fem år. Weekly Times yttrar sig i förhoppningsfulla ordalag om gagnet af dessa storartade förbindelser. Bladet framhåller bland annat, att de tjena att förekomma en mängd fluktuationer i pris och arbete, att händel och liknande verksamhet derigenom vinna en större stabilitet och säkerhet i samma mån som kännedom om de förhållanden, hvaraf de bero, kan snabbare och säkrare förvärfvas. meningen vinna ökad styrka, och statsklokhetens iänksmideri förlora en del af sin makt. — OO —— En korrespondent från Lund tillskrifver oss följande: Med dagens post mottager ni underrättelsen om den nära 84-årige professorn Johan Rabbens dödsfall på Dybecks ård. Fastän Rabben för nära 27 år sedan lemnade den adjunktsbefattning inom medicinska fakulteten, som han då i 30 år med stor heder men föga personlig framgång innehaft, räknades han äfven alltjemt framgent eom en af universitetets prydnader. Han var en af dess mest karaktersfasta, renhjertade, flärdfria, sjelfständiga — och, tilläggom det: originellaste medlemmar. Ehuru han redan som yngling, och i yt-. terst tarfliga omständigheter, lemnat sin tödelsebygd Finland, der fadren varit soldat. med namnet Rabb, bibehöll han under hela sin långa lefnad den finska ihärdigheten il hög grad. Ingen person i vår tid har varit så allmänt känd inom alla samhällsklasser i Skåne som Gubben Rabben4, och under loppet af mer än 60 är har ingen flitigare och så i alla riktningar genomrest Skåne, som han. Hvarken årstid, väder eller väglag lade hinder i vägen för hans resor. De utgjorde hans enda passion. han en välkommen gäst, och på ett stort antal herregärdar hade han sedan gammalt Psitt eget rum, äfven om egendomen genom art eller köp under tidens lopp öfvergick till en annan generation af egare. Han var ingenstädes ?snyltgäst: han gjorde skäl för sig både såsom skicklig läkare och sakkunnig rådgifvare i det rationella landtbruket. Han hade följt och medverkat till det skånska jordbrukets utveckling, och han hade kunnat skrifva dess historia bättre än någon annan. I många år begagnade professor Rabben på sina resor en ytterst gammalmodig, men beqväm täckvagn, en s. k. misantrop, d. v. 8 ensittsig. Då den ankom tll en gästLikaså skall i den politiska verlden den allmänna Öfverallt varj gilvaregård igenkändes den genast af hållkarlen, som visste till hvilken ?harragår professaren skulle aga?. Men fanns en sjuk på gästgifvaregärden så skulle denne först ses till, och det var ej sällsynt att påträffa täckvagnen utanför en bondgård vid vägen, der ?doktaren inkallats. Han var ordkarg, men alltid välvillig, och aldrig rädd om mödan. Ännu i medelåldern var han en skicklig fågeljägare, dresserade sjelf sina rapphönshundar systematiskt, och utgaf ett arbete med titel Mierke, eller konsten att dressera rapphönshundar? — ett klassiskt arbete påstå de sakkunniga. Några anekdoter äro betecknande för hans skaplynne. Såsom läkare deltog han i tyska kriget. Några år efter krigets slut tillställdes honom officielt ett memorial, hvari en mängd anmärkningar förekommo mot hans distribuering af medikamenter, och som slutade med yrkandet att han skulle åläggas till K. M:t och kronan utbetala en betydlig eumma ?för ovisligt utlemnade medikamenter?. Han bar då handlingarne till sin vän, sedermera professor Ebbe Bring, då ansedd som stor praktisk jurist, och bad om råd. Denne genomläste handlingarne och uppsatte ett digert svar. Skall jag renskritva allt detta? sporde Rabben häpen. Ja-ha, såvida bror vill undgå utgiften, svarade Bring. Han tog akten, gick hem, och afsände hela luntan, sedan han på det stränga memorialet tecknat följande kraftord: 4Jag återbetalar, på min själ, icke ett enda runstycke — Rabben.4 Och med detta svar läto sig vederTbörande nöja. En sommar vikarierade han liör professor Munck af Rosenschöld såsom brunnsintendent vid Ramlösa. — En mycket rik och högdragen enkegrefvinna plågade honom dagligen med vidlyftiga beI skrifningar på sina inbillade krämpor. Säg I mig åtminstone, utropade hon en dag vredI gad, huru jag skall få sömn och matlust.? 1— Det är lätt sagdt?, svarade Rabben, ;I Parbeta lika ifrigt och begagna samma diet som fru grefvinnans fattiga underhafvande. I Sjelf iakttog han ett ytterst regelmässigt I I lefnadssätt, hade små behof, nogrannt af; I passade efter de knappa tillgångarne, men ) fan hade alltid en skärf och ett vänligt ord till den fattige. Först under Rabbens sista lefnadsår aftogo själskrafternas spänstighet, men ännu tills kort före sin död bibehöll han kroppskrafterna, och utgjorde en vacker illustration till hans favoritsats: Mens sana in corpore sano. Pl I många år hade han närt en liflig åtrå latt få besöka sin födelsebygd. Efter 60 åre ; frånvaro gick denna önskan i verkställighet genom en mecenats välvilliga biträde. Rab I ben företog en resa till Finland, sommarer I. 11856. Efter återkomsten sade han vemo digt: Stugan, der min fader bott, val försvunnen. Jag eger nu ingen siägtinge : hela verlden: de voro alla döda? — oct sedan talade han aldrig mera om Finland tv Pe free ! t