Aftonbladet – 13 september 1865, sida 3

, Prey OO SURA VVPPRRUV OP8ST8 JUVE kanslern och justitieombudsmannen 1 grannskapet. Men då Stockholms rådhusrätt specielt blifvit nämnd, kan insändaren ej undgå att 2 ianmärka ett annat missförhållande, som eger rum derstädes, bestående deri, att parter å vissa afdelningar kallas till klockan 10 f. m., oaktadt det ofta händer, att handläggningen af målen ej börjar förrän straxt före klockan 12. Tiden mellan nämnda klockslag användes af rätten att öfverlägga till beslut. Dä sessioner endast ega rum två gånger i veckan vid hufvudstadens rådhusrätt, vill det synas som det ej skulle vara omöjligt att öfverlögga till domar och utslag på andra tider dessemellan. Kan sådant emellertid ej ske, hvarför då kalla parterna I förrän längre fram på förmiddagen? Att förlänga det obehag, som vistandet i de trånga och osunda lokalerna förorsakar , rättsökande, är ett slegs tortyr. Insändaren har mången gång varit tillstädes, då parter inställt sig klockan 10, men fått vänta tills långt fram på eftermiddagen. Nämnde olägenhet skulle minskas, om två fatalietider bestämdes, t. ex. kl. 10 f. m. och kl. 1 e. m., hvartill olika parter med sina vittnen kallades, och då ordentliga upprop, hvilket ej heller nu sker, höllog. Ett sådant arrangemang skulle otvifvelaktigt lända till stor båtnad för både domstol och parter. Genom den mindre goda ordning, som nu fått inrota gig och som ieke ul utgör någon nyttig skoia för de unga män, hvilka i rädhusrätten skola danas till domare, I har man kommit derhän, att många parter sällan komma tillstädes förrän klockan 12. hvarför det icke är ovanligt, att afdelninI garne ej jafra något stt göra, äfven om )ae varit i ordning alt bndlägga målen I klockan 10. I En mängd andra missförhållanden skulle, med hänseende specielt till Stockholms rådI husrätt, kunna anmärkas, men insändaren Fförbigår dem tillsvidare, viss att de som han härofvan framställt :skola gillas af den istora räftsökande allmänheten. Det är honom likgiltigt, om de ogillas af de embetsmän som de röra; ty mer än en gång har insändaren hört dem säga: att de icke bry sig om det allmänna omdömet, eller också: vill folz processa, så böra de lära sig vänta. Ett tredje och sista vilkor, gom djupt ingriper i samhällets moraliska utveckling, är domarens skyldighet att hålla i helgd lagensi bud, att alla, utan afseende på samhällsställning, skola anses lika inför densamma. Detia är en af medborgarens vigtigaste rättigheter, och alla ega oafvisliga anspråk på att se densamma iakttagen. En I domare som felar häremot, som sätter sitt eget tycke, sina antipatier eller sympstier, benägenheten att hylla den rike och änsedde samhällsmedlemmen, men visa ringaktning för den fattige och okunnige, i stället för sin pligt, kränker rättvisan. Han må lögga i dagen hvilket sinnelag som helst i siva enskilda bestyr, men vid dombordet måste han iakttaga den värdighet ) hans upphöjda kall fordrar, om han vill ingifva aktning för sig sjelf, men framförallt för lagen, Att öfva sin qvickhet på deni rättsökande, inlåta sig i platta kontroverser; med tjufvar, eller på förhand fälla dom i sak, såsom t. ex. du må kalla in så många vittnen du behagar, så blir du ändå fälld?, 0. 8. V., är opassande. Inträffar nu. bekla.ligen, att ett sådant! vetänkligt förhållande spåras mera allmänt såväl i underdomstolarne som hörre instanser, att samwhällsställning, törmögenhet och börd visas ailt möjligt undseende, medan den mindre bemedlade får röna lagens yttersta stränghet, då är det sannerligen hvarken lagar eller domstolar, som i första hand böra reformeras, utan andan hos dem, som handhafver lagarne. Byråkratien, som redan blifvit en farlig makt i staten, skall annars växa både samhälle och lagar öfver hufvudet. Slentrianens män tycka naturligtvis, att allt går förträffligt; men för alla, som en ängre tid varit i tillfälle att följa förhandlingarne vid åtskilliga domstolar och som åro måna om att likheten inför lagen hålles i helgd, är det alldeles klart, att förhållandena i detta hänseende icke äro tilltredssiällande, liksom att den anda, hvilken genomgår hela vår rättskipning, synes vara mindre god. Man vinner och tappar — detta är slutet på alla rättegångar, men nog kännes förlul sten mindre, om man aflägsnar sig ur domsalen, medförande förtroende till domaren foch aktning för lagen, än om det är tvärtom, likasom vinsten blir obetydligare, om ljag vunnit min sak, men förlorat tr n på rättvisan och dess handhafvare. Den ma teriella vinsten eller förlusten angår blott enskilda, men den moraliska vinsten eller I förlusten griper störande in i hela samhället, framkallande allmän ovilja och harm. Så mycket värre då, om tillståndet är så dant, att domaren sjelf, angitven af ett helt samhälle, som fordrar upprättelse för begångna maktmissbruk och grofva våldsbragder, vågar öppet trampa lagen under fötterna, muta sina vederdelomän och deras viltnen, uten att ett för rättsmedvetandet så sårande beteende beifras med all lagens stränghet, ja, den tilltalade till och med sub reatu får mottaga nådevedermälen. Så dant mäste väcka oro och bekymmer, ty en hvar fi ner då klart, att någon ovisshet icke lä gre återstår derom, att likheten inför lagen endast är en högförnäm fras, hvilken domaren ej bör ställa sig till -efterrättelse. NORGE. På den stora hästmarknaden vid Stav i Gudbrandsdalen gjordes ett stort antal hä-tuj pköp af danskar, tyskar och engelsmän. Hofstallmästaren Fischerström inkänte fera atveken mindre häcoctar för kannn-— re FRV FR ff KK NM OM