Aftonbladet – 13 september 1865, sida 2

röra dette ämne, så vill jag säga er, att ni inte ska njuta den farliga friheten att rusa er undergång till mötes. Jag ämnar, om så skulle behöfvas, stänga in er i ert rum. ?Ett dämpadt, silfverklart skratt, fullt af förakt, hördes från Beatrice. Hennes kind hvilade mot hand:n och ögonen stodo vända mat golfvet. Hon skrattade ännu en gång och säg upp i hans ansigte. Det är bra eget att ni känner mig så litetX, sade hon. Dessa elfva års strid har ju alltid slutat till ert nederlag, och ändå hoppas ni att kunna besegra mig nu, mr Gervoiise. 7Beatriee, Beatrice!? bad hennes mor. ?Jag ska inte säga någonting merat, sade Beatirice i mild ton; ?och på det jag inte mäåttee bli frestad, tager jag med detsamma gocd natt af dig, min älskling.? Härvid kysste hon sin mor på kinden och lemnawe rummet. Mr Gervoise säg efter henne och derefter såg han på sin hustru, men utan att säga ett ord. Det var en egenhet hos denne man, att hans vrede icke gaf sig luft genom några yttre åthäfvor. Han kunde icke stampa, rasa eller svära. Det var icke en ädlare naturs öppna och våldsamma passion. Det gift och den galla, som hos andra ge sig luft i ord, sjöd och kokace inom honom. Det stannade i hans hjerta, det blandade sig i hans blod — ett förlärligt gift för honom sjelf, lika väl som en hotinde fara för hans fiende, Den sjukdom, som tärde hans inre och visade sig i hans finniga och pussiga ansigte, hade funnit sin källa i denna egenhet i hans lynne. Den yttre menniskan framställde i mer än ett afseende den inre. (Faris j