Aftonbladet – 12 september 1865, sida 3

Bli inte ond på mig, mr Raby; jag kunde inte hjelpa det. Jag måste tala vid er — var inte ledsen. Mr Råby rörde sig icke. Han lutade sig forutarunde framåt, ett pappersark låg fromför honom, och en penva satt i hans hand, Skenet från de båda vaxljusen föll på havs ansigte — det vär purpurrödt, hans mun stod haltöppen, nedra Jäppen hängde en smula, och hans blå ögon stirrade tramför sig. orörliga och glusukiiga. Beatrice säg på houom och stelnade af stum fasa. Der vur icke mr Raby hon säg, och hon visste Jet. Det var den grymme mordengeln, som alla, från menpiskan till hennes hund, genast känva igen. och till hvilken de hysa ett hemligt hat. Emellertid stod hon der, ur stånvd utt röra sig, utt tala eller nästan utt andas, så förtärligt var det öfverraskningens slag som hade arabbat henne, då helt plötsligt en hand lade fig på hennes axel. Hon vände sig om med ett svagt skri och sög mr Gervoise, som obemärkt hade följt henne. Jag truktar att den gode mr Raby inte mår väl, s:de hennes styffar och gick fram ull sin medförvaltwe. Dä han kvm frata till stolen der han satt, ruskade han på honom. Han har säkert fatt slag, sade mr Gervvise. sMouvsivur Panel förstår sig på att slå åder, ropade Beairice och skynda e derpå fram Ull kloeksnöret och rnede häfvg. Kullelseu eiterkoms, monsieur Panel hemtu äes, och under tiden skickaoe man efier dokior Rogerson. Men blodet var redan stelnadt i mr Rabys ädsor, och då doktor Rovgerson i brädskanude hast anlande, förklarace han alt livet en god stund hade varit slocknadt.