Aftonbladet – 12 september 1865, sida 2

Co POM PIPE OK Les annomces pour I! Aftonolad sont regues å aris. chez M. Vicherat pere et Comp., passage aulnier, N:o 10. Kongl. Stora teatern. en svarta Dominon, Op-ra-comique i 3 akter af Scrbe; musiken af Auber. I lördags gick denna opera-comique, om vars återupptagande man länge talat, ånyo fver vår scen. Den har der icke varit odd sedan tjugo år, då den der först uppattes och då titelrollen innehades af den rän konsten och lifvet alltör tidigt bortyckta, rikt begåtvade sångerskan Julia iderberg (fru Liedberg). Vid jemförelse med Aubers här förut fna operor, fi ner man jätt att denna mest rmar sig ull Kronjuvelerna?. med hvilken en har en märklig törvandtskap icke blott tråga om din mus:kaliska anda och vämning, som gen n går det hela, utan äfsen ett icke så rivga sy-kontycke i den draywtiska anläggningen. 1bäda styckena äterinner nan cn ung man, som faller ur len ena förvåvingen i den andra, ur ett jval a ett annat, till jd af de många roseus-artade förvandlingar, som han ser in sköna okända undergå. Don Henrik sandoval. bar ej. att kämpa. med större vifvel och oro tör sin Catharina än don Horace de Massacena7 tör sin svara donino, som han i första akten tror vara än en engelsk lady, som velat njuta nägra ugonblicke frihet undan sin svartsjuke mans -pejande blickar — (i parentes sagdt, en O.hello i orden, ehoru hvarken tilt hy eller hovdlivg) — ön en lättsinnig Cansös — än åter mgen undre person än sjeliva tröttningen. I andra akten återfinner han leremot sin mystiska sköna i en arragoneask tjensiflickas anspråklösa skepnad, samt slutligen i den tredje säsom abbedissa inom stt klosters murar, hvarest också don Horaces tvifvel och oro slutligen upplösa sig i den avgenämaste och lyckligaste visshet. 1 dramat skt hänseende erinrar stycket äfven i viss mån om Hvita frun? af Boieldieu, Auberts läromästare. Under den svarta :omsnon, lika väl som noder de hvita draperier och den hvita slöja, som bares af den hemlighetsfulla gestalten på slottet Avenel, döljer sig en retfull skönhet, som roar sig med att oroa sin tillberjare, en naiv och entusmstisk ung man. som icke vet, om ban bar att göra med en engel eller dämon, men som slutligen genom den jordiska hymeus band tär ljus och visshet i saken. Genom hvita frun blir en stackars skoisk löjtnaut herre till ett präktigt slow; venvw den svarta domivon kommer en fatvig spansk ambassadsekreterare i besittning at den olivareska familjens storartade artvecods. De båda hutvudpersonerna ha i sitt ätventyrliga uppträdande mycket jemförligt. Des om tögur nattetid öfver tälten eller mellan hemska ruiner, för att skrämma enialdigt folk: den andra löper om nätterna på baler eller på gatorna i Madrid och komwer, för att uudgå en näsvis patrull, hufvudstupa in uti ett sällskap af rumlande ungkar.ar. För en opera comiq :eä sådant emellertid nägontng som kan kallas mycket tillfredsstullande egenskaper och högst sannolika äfventyr. Deua älventyrliga stoff har Seribe hehandlat på ett särdeles fint och spirituelt sätt. och hans elegsuta libretto har i hög urad insprerat kompositören. Man mäsie medeifva, att texten är mer än vanligt un? derhallande och roande, hvarför stycket också, då det först här uppsattes, kullades komedi med säng?, Till det lifhga och in;resseväckande dramatiska innehållet sluter sig den gluda melodiska och hifvande musiken på ett förträfflig: sätt. ITigenstäses påraffar man deta tfamlan e efter bålstora instrumentala effekter, hvarme så mången ut nyare kompositörer söker åstadkomma vågo: riktigt oerbördt, 7Eswas noch nie dage wegenes?, hvarefier deras för smakens och skövhetskänslans fordringar ofta mycket öjiva onginaluetssträlvan fikar. Jastrumeneriugen är i denna opera öfverallt lämpad efter den dramatiska sunationens kraft, hvarför mun ej heller deri får söka nägra djupsnnigare kombinationer i orkestersatserna, och hvarför wan vid ähöranvdet at denna musik mer igenkänner lärjungen af Boieldeu än at Cherubini. hvilka båda som bekant varit Aubers lärure. Om de mårga vackra melodierosa, som förekomma i denna operett, icke skulle vara så starkt utpräginde, hafva så at säga den intensiter somi atskilbga andra af mästarens arbeten, torde ie dock deremot här bära en ännu mer lätt. luftig och understuudom ideal karakser än i flera andra. U iörandet var utmärkt godt, hvad angår sumtiliga de personer, som i stycket utföra vågra egentliga roller. Deremot kunna ätskilliga anmärkningar med skäl göras mat regissören för oegentligheter i det sceniska örandet, till en del bestämdt stridande saras 00 HEDE ENDE EEE SEE ESSER lösa khanllad Täslk am han när allt kamma