Aftonbladet – 9 september 1865, sida 3

j tu me EET dem på handen medelst det solglas, hvari han samlat dess strålar ?? Dessa tankar om opinionens makt uttalade C. A. Agardh för tre årtionden till: baka. De förtjena att behjertas ännu idag. DANMARE. Lagförslaget om pension åt löjtnant Anker, som i onsdags förekom till första behandling i folkethinget, föranledde en rätt löjlig scen. Sedan J. A. Hansen förnyat sin öfliga protest mot riksrådets kompetens och förklarat, att han ej skulle deltaga i omröstningen, befanns att den genom bondevännernas inflytelse till folkethingsman för Holbek amts första krets valde augustiföreningsledamoten baron Zätpben-Adeler alldeles missförstått bondevänschefens yttrande; baronen trodde, att han borde rösta mot lagförslaget och fick derföre mycket brådt att resa sig, för att säga nej, då man kom till frågan om lagens öfvergång till andra behandlingen. Då han såg, att ledarne blefvo lugnt sittande, drog han sig förvirrad tillbaka, men måste ytterligare uthärda den förödmjukelsen, att talmannen sände en af sekreterarne för att fråga hr baronen om hans verkliga mening. Bondevännerna tyckas vilja ånyo sätta adress-stormen i grundlagsfrågan i gång. Sälunda har vid ett möte i Odsherred en adress till konungen antagits om junigrundlagens oförändrade bibehållande: Af de vid Dyrehavsfesten törekommande sånger och tal meddela vi följande vackra poem af Ploug: Gjester fra vor Smertes Kilde Og vor Lengsels Havn, Tak, at mod vor Ö I vilde Vende Snekkens Stavn! Sagt Jer her et sikkert Nemme, At I her endnu er hjemme, Altid — hvordan saa I regne — Mellem Eders Egne. Det, som Jer i Brystet banker, Er det danske Blod; Eders Fölelser og Tanker Derfra skyde Rod; Det, som fra Jer Lebe lyder, Som Jer Mening ret kun tyder, Som kun fuldt Jer Fryd kan sjunge, Er den danske Tunge. Hvad Naturen selv har villet, Det er klart og vist: Samme Med og Maal den stilled For os her og hist, Hvad den ened, det kan kraenkes, Hvad den söndred, det kan lenkes; Men dens Ret kan ei fortrenges Og dens Lov ei vrenges. Derfor skal I aldrig slippe Eders Haab og Tro! Overmagten kunde klippe Danmarks Jord i To; Men dets folk, som Gud det skabte, Ei sin Ret at vere tabte; Det er eet og vi! det blive, Mens det er i Live. I skal see den Dag oprinde, Sandhed vinder Seir, 08 for alle vide Vinde Spredes Lögnens Leir, Da den Uret, som er övet, Da den Troskab, som er prövet, Faaer sin Lön, — og Hiertelaget Faaer vor Grendse draget! Orla Lehmanns tal var af ungefär iöljande lydelse: Då vi älska vårt fädernesland, vill det icke allenast säga, att vi glädja oss öfver våra rika fält, våra lummiga skogar och vårt vackra haf; utan det viil jemväl och förnämligast säga, att vi älska det folk vi tillhöra, såsom bladen tillhöra det träd, som bärer och närer dem. Det vill säga, att vi känna vårt folks hjerta klappa äfven i vårt bröst, och att vi lefva och andas i vårt folks tanke, så som den har sin rot i dess historiska forntid och sitt uttryck i dess språk och litteratur, i dess seder och lagar. Det ligger en stor styrka och frid deri, att folket och staten äro ett; ty det är folket, som i staten skall finna den personlighetens prägel, hvarigenom det intaer sin plats i den stora ordningens samfund, och den inre ordning, hvarigenom det utvecklar sitt väsens innehåll. Den lyckan, att folket och star ten äro ett, har Danmark aldrig känt. Den stat, som vi togo i arf från våra fäder, omfattade många, som tänkte och kände och talade annorlunda än vi, och således tillhörde ett annat folk; derför var staten svag, och derför kunde hvarken fördrag eller författningar sammanhålla den. Men den stat, som de sednaste tilldragelserna beredt oss, utesluter många, hvilka tänka och känna och tala som vi och således tillhöra vårt folk. Det är allvarliga betraktelser, som dessa sorgliga tilldragelser mäste framkalla, och jag fruktar ej för att blanda vemodets allvar äfven in i våra fester. Men jag vill likväl icke här dröja dervid, emedan det ej skulle kunna leda till något; jag vill endast bedja er, som skola döma om vårt krigförande, om våra närvarande förhållanden; att I dömen mildt, emedan krafternas missproportion var så öfverväldigande och derför att det icke kan vara annorlunda, än att folket efter ett. sådant slag måste vara sjukt. Saken sjelf måste vi öfverlemna åt Gud, hvars starka hand leder folkens öden såsom bäckarnes vatten. Endast Han kan väcka Europas i välmågans vekliga armar inslumrande samvete. Endast till Honom kunna vi sätta vår lit; ty Han är ej blott hemsökelsens, utan äfven upprättelsens Gud. Ettkunna vi dock göra sjelfva, och det är att i onda såväl som i goda dagar hålla tillsammans i trofast kärlek. Det broderband, som den gemensamma na, I tionaliteten knyter mellan oss, kan intet krig och ingen fred sönderslita. Det är ej först den politiska föreningen, som gjort italienarne till ett folk — det voro de äfven under den politiska splittringens århundraden, och de slesvigare, som äro danskar och vilja vara det, upphöra icke att vara danskar, derför att de statsrättsligt äro skilda från Danmark. Låtom oss derför förnya löftet om att i onda såväl som i goda dagar hälla tillsammans med hjertlig trofasthet, i det vitömme en bägare för Danmarks väl! Bland de slesvigska gästerna befunno sig, såsom kand. Garrigue anmärkte i sitt afekedstal i Klampenborg, en del personer från Hätten amt, som ej förstå ett ord danska, men som genom deltagande i besöket velat ådagalägga, att de dela sina nordslesvigska landsmäns känslor och förhoppningar. UTRIKES.