Aftonbladet – 9 september 1865, sida 2

något som jag så mycket längtar efter. Tänk på saken, Beatrice.? Och Beatrice, som ännu satt och stödde hufvudet mot handen och höll ögonen fä stade på golivet, tänkte på saken. Det var den bittraste smärta hon hade känt sedan den dag då Gilbert rycktes ifrån henne; det var en smärta, som kändes ännu djupare. Ty äfven om mr Gervoise då beröfvade henne hennes vän, så kunde han likväl icke fläcka vänskapen, men nu hade han skrämt och mutat hennes egen mor att träda npp emot henne. Beatrice kunde icke uthärda det, det var ett allt för grymt och bittert qval att tänka sig att den, fur hvars skull hon tyst och utan att klaga fann sig i allt, skulle af fruktan för hans hotelser söka öfvertala henne till ett lifslångt elände. Derför var det som hon höll hufvudet doldt i handen och ögonen nedslagna mot golivet. ?Mitt söia barn!? utbrast mrs Gervose helt orolig, satte sig upp på armbågen och fursökte ait se in i sin dotters ansigte. Beatrice vände sig emot henne, och om hennes min var sorgsen och allvarlig, var den äfven fast och lugn, och den vestliga himmelens varma glöd, som föll in genom det öppna fönstret, öfvergöt hennes anlete med en egen klarhet. ?Min egen älskling?, sade hon mildt, ?vi ha en ganska svår framtid framför oss, och vi ha endåst en suk att göra — låt oss vara fullt uppriktiga mot hvarandra. Låt ingen tränga sig mellan dig och mig med råd och hänsyftningar; det skulle hvarken vara till di:t eller mitt bästa. Det är nu inte mer än en person mellan oss, låt oss inte ställa lit ännu en, i annat fall skulle vi komma att evigt ångra det.s Mitt söta barn?, stammade mrs Gervoise, Pjag menatlö väl?