Aftonbladet – 8 september 1865, sida 2

unde vara något annat än det, som hr polismär taren sjelf kännt, och som kom honom att möjigen blifva så utan medvetande, att han icke et, om han genom att sjelf ötva våld hämnats len smärta, han säger sig hafva lidit; som urmakaren Sandgren, ehuru han veterligen rvarit då hr Ganr misshandlades, såvidt jag lar mig bekant, icke bli i målet hörd; . som hr N. B. Klerck i sin skrift till hr justiiekansleren, daterad i Maj 1864, anmält sig som rivilligt vittne, med uttryckligt förbehåll, att han cke för sin del yrkade något ansvar, vare sig å ir Wallenberg eller den underordnade polisstyran, och likväl, såsom af protokollet för den 10 Maj 1865 synes, blitvit som part ansedd och tillrågad, om han, vittnet, kunde bevisa sitt påstånde, och samma hittills ohörda förhållande in räftat med snickaren J. Eriksson; som perukmakaren Eriksson och gesällen A. W. Pettersson, ehuru de anmält sig som vittnen och icke yrkat något ansvar, dock blifvit som ingifvare betraktade och såsom sådana ej tillåits vittnesed aflagga; som vittnet N. Olsson, ehuru åberopad, icke blifvit uppkallad, än mindre hans till hrjustitiekansleren inlemnade vittnesattest af hr advokatfiskalen blitvit som bevis i målet använd; som hr O. W. Björkmans med trenne vittnen styrkta angifvelse, att hans butik, såsom det appgifves på hr polismästarens betallning. blifvit med väld stängd. ej ledt till någon undersökning at verkliga förhållandet; alltså anser jag mig hafva-anledning att fråga om ej målet kan anses vara sa outredt, att det med skäl bör upptagas till ny handläggning, som möjligen kunde till andra slutpåståenden töraneda? o. I protokollet för den 15 Maj förbehåller sig hofrätten att prölva, icke om poliskommissanen Jäderin är jäfv g eller ej, utan, som orten alla, verkan at vittnesmålet, hvilket han, efter aflagd ed, hade att afgifva. Jag hyser största respekt för k. hofrätten, men kan dock icke undert.ycka, att denna reservation på intet sätt låter förena sig med mitt begrepp om rätt. Eller är denna fras ett talesätt, som i lagstil har en helt annan betydelse än hvad man dermed i dagligt tal förstår? och i så fall, hvarför göres ej samma törbehall med andra vittnen, t. ex. Hedström, som vittnat att han. en god stund, minst en tjerdedels timma, varit sysselsatt att med våld skingra folkmassan utanför apoteket Lejonet, men dock ej sett att någon a Regeringsgatan blef slagen?, eller t. ex. Tinggren, som vitunat, att han hvarken sett eller hort att någon blef misshandlad, men var öltvertygad att, om sådant egt rum, det skett utom order; och allt detta oaktadt Lindgren och Dahllöt intygat, att hr polismästaren tilldelat såväl Tinggren som Lindgen order att använda battongen för att rensa Norrbro? 7:0. Borde ej åklagaremakten genast hafva yrkat, att hr Wallenberg, såsom tilltalad för maktmissbruk och embetsfel, skulle, till des målet blitvit utredt, hafva från sin plats entledigats, hvarigenom skulle hafva undvikits det för den allmänna rättskänslan vidriga skådespelet at en domare, som ransakar och dömer i ett mål, deri han är så djupt intresserad, att hans egna åtgärder både föranledt målet och efter dess utgång kunde komma att bedömas, för att icke tala om, att han visat sig vara i stånd till, atti en knapp handvänning på stående eller rättare gående tot, rörd af oväntademenskliga känslor?, Läde döma och verkställa domen utan partens hörande? Huru hans embetsitver att härvidlag ej låta en brottsling ostraffad undkomma, stär Ii konseqvens med den af hr polismästaren utdelade godtgörelsen? för ett groft brottmål, al hvars beifran han sjelf ej säger sig vara person: ligen intresserad, lemnar jag till hr justitiekanslerens upplysta omdöme att afgöra. Jag har nu blott att tillägga, att jag troligen ej hatt till mitt förtogande alla handlingar i detta mål, hvadan ett misstag lätt kunnat in smyga sig i hvad jag ofvan anfört, men är detta så mycket förlåtligare, som dylika till och med kunna förefinnas 1 k. hoträttens justerade och in fidem underskrifna protokoller. Så törekommel i protokollet för den 29 Maj, rörande vittnet Sjö gren, att denne ej ville under edlig förpligtelse intyga uppgifter, som han visste vara med sanna förhallandet öfverensstämmanae, hvilket uppen barligen ej kunnat vara hans mening att yttra. Sedan ufvanstående blitvit skritvet haj S hr Wallenbergs slutförklaring med dess I sinuationer, och jag måste medgifva att förvå ningen binder min tunga. Stockholm i Augusti månad 1865. . A. F. N. Oldberg. Exam. apotekare.