Aftonbladet – 7 september 1865, sida 3

(Siut tratt BetUeBsvlt Vi ha nu lagt en ny regel till föreskriferna rörande handhaivandet af penningen,! emligen denna: Gif ut mindre än du taer in?. Hvilka dina inkomster än må vara, ör du inrätta dina behof så, att dina inomster öfverstiga dem. En hvar, som förjenar endast tio riksdaler i veckan, kan öra det om han vill, hvad han än må inända deremot; ty kan han lefva af tio iksdaler i veckan, så kan han också lefva f nio riksdaler och nittinio öre. Denna regel innehåller den slående skiladen mellan fattigdom och nöd. Fattiglom är ett obestämdt begrepp och derför cke vanärande, nöd deremot är positivt örnedrande. Om jag också endast har hunIra pund sterling om året, är jag dock rik jemförelse med flertalet af mina landsmän; var jog fem tusen pund om året, kan jag rara fattig i jemförelse med flertalet af dem, ned hvilka jag umgås och mycket fattig i emförelse med min närmaste granne. Med wvilken gom helst af dessa inkomster kan ag vara jemförelsevis fattig eller rik, men ned hvilken som helst af dem kan jag vara hetingadt nödställd eller obetingadt fri från löd. Med de hundra punden om året bevöfver jag måhända icke någon menniskas njelp: jag kan åtminstone ha min brödkant! ch min frihet; men med femtusen pund om året kan jag frukta för hvarje ringning vå min dörrklocka, kan jeg ha tyranniska verrar uti mina tjenare, hvilka jag icke kan vetala deras lön: min landsflykt kan: bero )å den förste at mina borgenärer, som vill aga ut stämning emot mig; -för det kött, om ligger närmast mitt hjerta, aftorkar nåhända någon Shylock sin vigtskål och wvässar sin knif. Detta är ingen öfverdrift. Några af de mest nödställda menniskor, som ag känner, ha en nominel inkomst af femusen pund om året. En hvar är nödställd, m ger ut mer än han har; ingen är nödilld, som ger ut mindre. Jag kan sköta nina penningar så illa, att jag med fem usen pund om äret köper mig fattigdomens värsta onda — fruktan och skam; och jag an sköta mina penningar så väl; att jag ned hundra pund om året köper rikedonens hogsta goda — trygghet och aktning. Menniskan är ett kungligt djur. I hvarje tällning, som icke förslafvar henne, är det cke arbetet, som gör henne till en mindre .unglig herre öfver sig sjelf — det är frukan. Penningar äro godt namn och rykte: penlingar äro äfven makt. Jag har makt, icke förhållande till de penningar jag använler på mig sjelf, utan i förbållande till del penningar, som jag, om jag vill, kon ge vort åt andra. Detta märka-vi, då vi skrida ängre fram i lilvet. Huru hjelplös är icke len gubbe, som icke har en skilling att ge ser testamentera bort! Men om man också ir endast medelmåttigt älskvärd, tacksam och vänlig, skall man, om man också ickel har hustru eller barn, aldrig behöfva sakna en hustrus omsorg eller ett barna lydnad, om man har något att ge eller testamentera bort. Detta låter likt satir, men är en enkel sanning. Men nu komma vi till väl skötta penninsars makt. Du har törvärfvat dig penningar och dermed hjerta, sinne och smak för att ur metallen draga dess nytta. Man talar om kunskapens makt! Hvad kan väl kunskapen upptinna, som icke kan köpas för penningar? Visserligen kunna icke penningar gifva dig filosofens hjerna, målarens öga, musikerns öra, eller det inre sjette sinnet för skönhet och sanning, hvarigenom skalden hos sig förenar filosofen, målaren och musikern; men penningar kunna försköna och förädla din tillvaro med allt hvad filosofen, målaren och musikern kunna frambringa. Till hvad de äro kan icke din rikedom göra dig; men deras verk står tili ditt förfogande. I dina bokskåp kan du samla alla de tankar, som tänkare nedlagt i sina böcker; dina gallerier kunna digna under konstens skatter; den luft, som du inandas, kan genljuda af musik, och hvad som är bättre än allt annat, gracerna kunna, när du kallar dem, intinna sig hos dig i gestalt af barmhertighetens englar. Du kan uppföra asyler för älderdomen och undervisningsanstalter för ungdomen. Den förbisedda förtjensten kan fatta nytt hopp vid ljudet af din röst, och fattigdomen blifva glad vid din åsyn?. Förnuftigt skötta penningar förtjena verkligen den apotreos, hvartill de upphöjdes af deras latinska tillbedjare; de äro Diva Moneta — en gudinna. Jag har sogt, stt den, som träder uti lifvet med det beslut, att förvärfva penningar, bör ställa för sig ett bestämdt och tydliet mål, till hvilket penningen endast är elt medel; ty derigenom formilårar han försakelsen och adlar sfparsamheten. Penningar kunna aldrig vara väl skötta, om de eftertraktas endast för sin egen skuld af girigheten. Uti all slags läghet är det en brist på förstånd såväl som på hjerta, och sjelfva girighetens slughet är endast dumhetens list. Det är en stark bevekelsegrund till husållsaktighet, ett kraftigt värn för ditt upp: örande och en underbar sporre för alla andliga gåfvor, om du med ditt sträfvande efter penningar kan förena ett för dina känslor dyrbart mål. Jeg kände en gång en gosse med goda egenskaper, men som tycktes vara oförbätterligt lat och trög. Hans far, en embe:sman, dog plötsligt och lemnade enka och son i den största fattigdom. Enkan beslöt att låta sin son fortsätta att njuta undervisning, huru föga nytta han än hittills hade haft deraf, antog plats såsom lärarinna i en skola och använde sin lön på sin son. Från detta ögonblick började sonen att anstränga alla sina krafter. Han insåg penningens värde här i verlden; veslöt att betala sin skuld till sin mor och åter se henne i ett hem, som var hennes eget; utmärkte sig i skolan och erhöll vid sexton ärs ålder en anställning i ett köpmanshus. Då han var tjngu år, satte honom hans lön i stånd att skaffa modren en tarflig bostad i en af förstäderna, dit han kom hem hvarje afton. På sitt trettionde år var han en rik man, och då jag en gång besökte honom på hans landtställe, beundrade jag hans trädgård; men han svarade mig helt enkelt: Jag har sjelf inte sinne för hlammar man min mar älskar dem med