Aftonbladet – 7 september 1865, sida 2

PAP rr n Hjertström dertill blifvit utsedd. Den högre miiitärundervisningen. Vid öppnandet af den nya lärokursen vid larieberg höll andre styresmannen, kapteen Keyser till eleverna ett tal, hvarur vi, fter Posttidningen tillåta oss att återgifva ande: I H. Den lärokurs, till hvilken jag nu elsar eder välkomne, är sedan detta läroerks stiftelse, den 22:a. Föreställom oss erföre, att 21 förutgående lärogenerationer ned uppmärksamhet följa densamma Den långvariga fred, vårt land fått åtnjuta ort efter sitt deltagande i de jältestrider, om vid början af århundradet skakade vår verldsdel, har ej lemnat vår här tillfälle att idagalägga huruvida den ännu är i ständ tt häfda sin fordna plats bland krigföranle makters armåer, och följaktligen huruvida fredsöfningarne jemte de vidgade miitira kunskaper, hvilka sednare under ifrå avarande tidrymd alltmera utbredt sig nom krigarståndet, varit enligt ti ens forIringar tillräckliga. Då kunskaperna likväl utgöra ett af de för krigedugligheten oeftergifliga vilkoren, måste de militära läroverken i någon mån kunna räkna sig till förtjenst, i händelse denna är till finnandes inom armån. I saknad af de vittnesbörd, som hemtas från krigsbedrifterna, må man åtminstone ifrågasätta, om ej sådana i stället kunna hemtas Ifrån militära värf under freden. Den framstående verksamhet, hvilken så många af detta läroverks fordna elever utvecklat, och det hedrande sätt, på hvilket de utfört vigtiga uppdrag såväl inom krigsmakt som stat, gifva utan tvifvel vid handen, att detta läroverk, der de tillbragt så vigtiga år af sin utvecklingsperiod, ej varit främmande för ett sådant resultat. Må detta vara ett vittnesbörd om vårt läroverks snart 50-åriga verksamhet och för eder, M. H., en uppmaning, att med tanken på utmärkta föregångare följa deras spår. Man fordrar ofta af de läroverk, som äro afsedda för bestämda yrken, att de så skola utbilda sina elever, att dessa, när de afgå från läroverken, äro fullt yrkesbildade. Denna fordran är alldeles öfverdrifven, och det läroverk, som för sig uppställer en sådan fullbildning såsom mil, lägger derigenom ett stort hinder i vägen för sin naturliga och ändamålsenliga utveckling. Eadast ett längre utöfvande af ett yrke i förening med alivarliga sjelfstudier kan åstadkomma verklig duglighet. Allt hvad man uf ifrågavarande läroverk derföre bör fordra är, att de hos eleven utveckla lust och håg för yrket samt bibringa honom förmåga af sjelfstudium. Inrättas läroverken i öfverensstämmelse härmed och blir denna grundsats oförstäldt uttalad, skall svårligen någon elev derifrån utgå med öfverdrifven föreställning om sin förmåga eiler duglighet, utan tvärtom hafva lärt sig inse huru mycket honom återstår att lära, hvilket utgör den kraftigaste eggelse till fortsatta studier. Hvad som å andra sidan i sin mån bidrager att underskatta värdet af de studier, som bedrifvas vid ett läroverk, isynnerhet då dettas genomgående anses erfordra ansträngning af eleverna, är denna fordran å dessas praktiska duglighet, som uppstäles af de utom läroverket stående, och, trämst bland dessa, af bakstudiernas antagonister. De:sa sednare, när de se en eller annan af dem, som vid ett dylikt läroverk tillbragt några år och följaktligen bör hafva inhemtat åtskilliga kunskaper, uti praktiska förrättningar ingalunda ådagalägga öftverlägsenhet, utan måhända motsatsen, draga deraf den slutsats, att frånvaroa af kunskaper är ett kännetecken på den praktiske mannen. Det är således at vigt, att förhällanderna framställas i sin rätta dager och att I man ingalunda hyser den föreställningen, att den, som vid ett läroverk förvärfvat en mängd vetande, derföre är praktisk, utan l endast att man anser honom hafva inhemtat en del af hvad som är oundgängligt, för att i en framtid blifva praktisk. När en sådan föreställning hinner blifva allmän, I skola ofvannämnde antagonister till allt hvad som är verkligen praktiskt, och hvilka len numera fransk general så beteckrande benämnt eette race obstin qui usurpe le titre de praticiens?, så småningom försvinna. Det kunde tyckas som jag här borde söka utreda på hvad sätt detta läroverk uppfylller hvad jag ofvan engitvit säsom en dylik I mrättnings ändamål. Detta vore likväl nu I mindre lämpligt. För att kunna bedöma I ett läroverk bör man, jemte noggrann känInedom om detsamma, under en längre tid hafva iakttagit dess inflytelse på det praåktiska lifvet. De, som sälunda gå till väga, I kunna visserligen komma till sinsemellan lolika åsigter, men de erhålla dock den för all verklig öfvertygelse nödvändiga sakkärI nedoni. Den åsigt torde emellertid gjort sig temlligen allmänt gällande, att detta läroverk har behof af en genomgipande förändring. Jag vågar ej bestrida detta, men anser mig dock böra hänvisa till det nyss nämnda, för att varna hvar och en att törfäkt2 en åsigt, som han i brist af sakkännedom ej kan ega. För eleven framstår här mycket som en oriktighet eller ofullständighet, hvilket sedermera för den från läroverket utgångne förefaller annorlunda. Tagen derföre ej, M. H., de intryck, som I erfaren när fordringar här föreläggas eder, för bevista sanningar. Hvarje sanning, der a; clurenan varit medverkande. har upndå